Dottern

När jag läser Lena Andersson som är så klok, eftertänksam och förnuftig känner jag mig som raka motsatsen. Det kan visserligen inte Lena Andersson hjälpa. I den senaste romanen, Dottern, tycker jag att hon känns mera humoristisk och där finns en värme som jag inte mött tidigare. Hon förstår verkligen Ragnars dotter Elsa. Båda har  åkt skidor på elitnivå, till exempel, med allt vad det innebär av träning, tävlingar, valla och kännedom om snö. I Sveas son mötte en Ragnar Johansson, slöjdlärare, med en bestämd uppfattning om hur en riktig människa bör vara; hederlig, inte sticka ut och göra klart det en börjar på. Ragnar tror på fasta värden. Han blir idrottsförälder åt Elsa och skjutsar henne till träningar och tävlingar under tio år. Trots många långa mil i bilen talar de inte så mycket med varandra. Inte heller förstår familjen vad som händer när Elsa börjar minska sina matportioner och ökar på träningen. Typisk idrottsanorexi. Pappa är besviken. Elsa längtar efter frihet. Hon vill läsa lingvistik; om språkets ursprung. Hon åker som au pair till USA och studerar vid Berkley. Här visar det sig hur mycket hon tagit med sig hemifrån. Hon försöker införa medbestämmanderätt i sin första värdfamilj varpå de säger upp henne. Även den andra värdfamiljen säger tack och adjö. Elsa är märkligt oberörd, men hon vill inte arbeta. Hon vill utvecklas som person. Elsa vandrar omkring i Los Angeles och njuter av friheten. Hon äter på små syltor och är helt anonym. Hon diskuterar mycket med sina kurskamrater; kulturerna krockar. Elsa hon visar sig vara sin fars dotter i stort som i smått. Dottern har undertiteln En berättelse om folkhemmets upplösning. Sveas son har undertiteln En berättelse om folkhemmet. Lena Anderssons karaktärer är bärare av idéer framför allt. Men LA har helikopterseende och överblick och kan sammanfatta. Det är mycket intressant att läsa henne. Jag kan inte annat än tycka att Elsas kamp med hungern, ätandet och träningen verkar självupplevd. Ångest är inget för familjen Johansson men ångest är vad jag känner när jag läser om denna ensamma strid. Många tidstypiska företeelser väcker åtskilliga minnen hos läsaren. Javisst, ja! Precis så var det!