Min alltför vackra syster av Rosa Ventrella var promenadsällskap för några veckor sedan. Jag tyckte mycket om den och nu har jag skumläst och jag tycker fortfarande mycket om den. Det finns en värme i den och ett poetiskt drag som tilltalar. Terese och Angelina är systrar. Angelina är vacker som en dag; hon är sin mors avbild. Terese, den äldsta, är mera oansenlig; blond och tillbakadragen. Hon är en betraktare och också den som berättar sin familjs historia. Sorgliga historia skulle en kunna säga. Pappa, Nardino Sozzu, och mamma Caterina är fattiga bönder i Puglia i Italien. Jorden ägs i princip av två rika män som hanterar allt och alla helt efter eget behag. Kampen mellan fattiga och rika präglar människorna mycket mer än det pågående andra världskriget. Nardino kommer hem ifrån kriget som en bruten och utmärglad man, men han hämtar sig. Under hans frånvaro har Caterina tvingats vidta åtgärder som kommer de svartklädda gummorna att tissla och tassla bakom ryggen på henne. Skam och förtal drabbar familjen Sozzu. Farmor Assunta är inte heller den som skräder orden. Caterinas skönhet är familjens olycka, säger hon. Hon står för visheten i familjen och farfar Armando har berättandets gåva. Angelina känner att hon är ämnad för något annat någon annanstans. Hon tvärvägrar att gifta sig med den man hennes far valt ut åt henne. Ingen märker att Terese älskar den mannen som heter Giacomo. Terese står helt i skuggan av sin olycksaliga syster. Min alltför vackra syster innehåller många berättelser; en hel del vidskepelse och många träffande metaforer. Jag associerar till storfilmen 1900 och de svartklädda gummorna som samlar sig som korpar kring farfars dödsbädd för tankarna till de små svarta gummorna i Zorba. Naturligtvis ligger en jämförelse med Elena Ferrante också nära till hands. I så fall tycker jag bäst om Ventrella.
Titel: Min alltför vackra syster
Författare: Rosa Ventrella
Översättare: Malin Emitslöf
Förlag: Piratförlaget
Tryckår: 2020
Antal sidor: 293
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar