För en gångs skull har jag lyssnat på en bok. Troligen hade jag inte orkat läsa den eftersom den antagligen varit för pratig. Dö inte nyfiken! sa Gudrun Brost till sin son Johannes. Det är också titeln på
Johannes Brosts självbiografi som han berättat den för spökskrivarna Leif Eriksson och Martin Svensson. Deras roll i sammanhanget ter sig gåtfull. Norstedts gick inte med på utgivning om inte vissa avsnitt ströks. Men det gjorde Lind & Co.
Jag håller med om att en del borde strukits och annat kunde utvecklats. Men det är ändå en resumé av en tids teater- och filmhistoria. Och om hur det kan vara att när tillgången på arbeten plötsligt minskar; om reklamfilm, informationsfilm och till och med en skräckfilm; Tältprojektet och Nöjeskompaniet, Avalon och Limpan; om resor och skatteskulder. Johannes Brosts förhållande till kvinnor är problematiskt. De flesta förhållanden var korta - en del mycket korta - och oftast ytliga. Johannes Brost har fyra barn med tre olika mödrar. Modern godkände endast en av dem. Han är ganska kortfattad vad det gäller kvinnorna i sitt liv men framhåller ofta deras fysiska företräden vilket förefaller lätt infantilt. Den enda kvinna han verkligen haft ett nära förhållande till är modern, Gudrun Brost. Fadern, Sven Forssell, fanns aldrig där för sin son. Modern ställde alltid upp, men var missnöjd med alla hans kvinnohistorier. Ett annat problemområde är drogmissbruket. Johannes Brost säger sig vara nyfiken och rastlös och att han i boken besvarar de frågor han ofta fått. Och han vill inte dölja något eller någon. Han vill leva i nuet och ta smällarna när de kommer. Mig förefaller han vara lättledd, ganska godtrogen och aningslös. Men det kanske är ungefär samma sak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
läst om boken, fin titel.
SvaraRaderanyfikenheten är viktig!
Radera