Sic transit gloria mundi

Brita Burenberg - sista delen i Harald Beijers Brita Burenberg- trilogi.
Den yngre generationen Burenberg får stor plats i Brita Burenberg;  i all synnerhet den äldste sonen Greger. Han är moderns favorit, men är en lättjefull slösare utan go.
Dramatiken är stor hela romanen igenom. Gudarna rasar som i ett grekiskt drama och tar ut sin tribut.
Problemen hopar sig för familjen Burenberg. Tiderna blir sämre; affärerna görs på ett annat sätt; Greger sr har tappat stinget. Ibland längtar han tillbaka till studietiden och supbröderna.
Brita Burenberg har fått sitt nya hus trots att det egentligen var tillbyggnad av lagerlokaler som behövdes. (Man frågar sig varför inte Greger Burenberg sade det då?) Familjen lever på stor fot och Brita Burenberg köper loss föräldrarnas lilla gård vilket kommer att bli ödesdigert för dem. Brita ordnar och ställer för andra.
Inte av någon oegennyttig kärlek utan för att det passar hennes syften.
Unge Gregers öde styrs av modern bakom ryggen på honom.
Och det blir ödesdigert för honom. 
Kyrkan och prästerskapet har författaren också ett gott öga till. 
Greger Burenbergs sup- och studiekamrat, kallad Paniken, har nu blivit präst och han får också en hel del utrymme i romanen. Han har blivit präst av alla de felaktiga skälen. Hans hustrun är en småskuren, elak skata. Tillsammans är de rena katastrofen.
Den andre studiekamraten Fritz,  sköter nu reklamen (läs: klistrar affischer) för ett nöjesfält.; ständigt på jakt efter pengar; alltid lika törstig. I sin uselhet drar han sig inte ens för att prisge sin dotter för några hundralappar.
Livet har inte blivit vad någon av dem tänkt sig.
Författaren har inte sparat på krutet. Men det känns obearbetat. Som om han plötsligt blivit trött på hela historien, men ända vill knyta ihop säcken. Och jag medger att jag läste och läste för att se hur han skulle lyckas med det.
Det är en mörk människosyn Harald Beijer ådagalägger.  Han är ute i ett ärende. Han håller en domedagspredikan. Det är mycket lag men inget evangelium.