Smakens elegans

Muriel Barbery väckte stort uppseende med sin bok Igelkottens elegans som kom på svenska 2009. Med all rätt.
Nu har hennes andra roman, Smaken - som egentligen är den första - kommit i i svensk översättning av Marianne Öjerskog.
Upplägget är detsamma som i den förra boken; det burgna området i Paris är detsamma liksom huset, 7 Rue de Grenelle och den bildade portvakten Renée.
Den fruktade gastronomikritikern och maktmänniskan Pierre Arthens ligger för döden och söker i sitt minne efter en viss smak från sin barndom. Han har frossat i mat i hela sitt liv men lever och mage mår bra. Det är hjärtat som sviktar. Han är en mycket osympatisk människa oförmögen till kärleksfulla relationer. Den vackra hustrun är kuvad och undergiven och barnen har han ingen känsla för alls. Och inte de för honom heller, förresten. Brorsonen Paul är den han favoriserar.
Möjligen finns där några människor som beundrar honom. Men älskar eller ens tycker om, nej.
Pierre Arthens tänker igenom sina kulinariska upplevelser genom livet och minns de människor som lärt honom något om smaker, dofter och konsistenser. Han tänker med en viss värme på sin farmor och hennes matlagning och på moster Marthe som har komponerat en fantastisk symfoni av dofter med sin trädgård. Och han minns den åldrade mästerkocken Tsuno som introducerade sushi för honom.
Upplevelserna av olika måltiders smaker, dofter, kompositioner och synintryck; känslan av de olika ingredienserna på tungan, eftersmaken - allt detta beskrivs mycket elegant.
Bitvis är det originell och roande läsning och man känner igen Muriel Barbery.
Men Smaken når inte upp till Igelkottens elegans.