det var vi

Golnaz Hasemzadeh Bonde kom från Iran till Sverige som treåring.  2012 kom hennes första bok Hon är inte jag och i år har nästa roman, det var vi,  kommit. I den berättas om Nahid som är femtio år och just fått veta att hon har cancer och inte har långt kvar att leva. Nahids vrede och besvikelse är enorm. Hon har haft så många drömmar och så höga förväntningar på livet och hon tycker att hon har gått igenom så mycket svårt att hon kunde ha rätt till lite mera liv. Hon hade verkligen velat göra skillnad. Som ung har hon delat ut flygblad och deltagit i studentdemonstrationer i Iran och till och med blivit fängslad en gång. Då avsvor hon sig både Marx och motståndsrörelsen för att få behålla livet. Tillsammans med pojkvännen Masood och den lilla dottern Aram flyr hon. Nahid och Aram har ett komplicerat förhållande. Nahid älskar sin dotter men tycker inte om att vara mamma. Hon är väldigt hård mot dottern och transporterar sin smärta till henne. Nahid tycker sig ha fått så lite att hon inget har att ge. Jag tycker synd om Aram, men kan känna en viss förståelse för Nahid. Det är viktigt att ta fram förbjudna känslor, säger Golnaz Hashemzadeh Bonde. Författaren rannsakar föräldragenerationen men känner också att de utgjort en brygga mellan olika världar.  Hon känner skuld och tacksamhet och en skyldighet att alltid prestera så mycket och så bra som möjligt. Nahid tänker på sin mor som gifts bort när hon var nio år. När hon nu försöker ringa till henne och berätta om sin sjukdom finner hon att modern haft en stroke. Varför har ingen berättat för henne? Alla undanhåller varandra sanningen till ingen nytta alls.  Mitt i allt eländet kommer Aram med en nyhet som gör Nahid glad. Förhållandet dem emellan har blivit mera jämställt. Aram vågar till och med ta kommandot ibland. När hon kommer med en röd, vacker och dyr väska till Nahid glömmer modern för en stund sin belägenhet och gläds åt att väskan kommer att passa ihop med de röda stövlarna och handskarna. I det var vi berättas mycket om kvinnornas situation i Iran, om familjerelationer, om skuld, ansvar och kärlek. Vad väger tyngst frihet och demokrati eller en stor familjs värme och kärlek? det var vi är skriven med värme och empati och jag tycker väldigt mycket om den. Ett annorlunda perspektiv på flykt och invandring. Sara Acedo har gjort det vackra duvblå omslaget med alla rötterna. Förlag: Wahlström & Widstrand

Olikhetsutmaningen: ensamhet och gemenskap

enligt O:  har aldrig sagt att en inte får göra olikhetsutmaningen på en söndag... Veckans olikhetsutmaning gäller ensamhet och gemenskap.
Av en händelse hittade jag nämligen en novell om ensamhet och en bok om gemenskap dagarna efter varandra. 

Novellen heter Ekorren och handlar om en namnlös kvinna av obestämd ålder som bor i en stuga på en ö. Det förefaller som om hon är den enda boende på ön. En förstår att hon inte är purung; hon är kraftfull, van att klara sig själv och inte rädd för att ta i. Radions batterier är slut och hon har inte hört en mänsklig röst på evigheter. Det är en gråkall novemberdag när hon plötsligt får syn på en liten ekorre vid båtstranden; en levande varelse till. Tove Jansson har skrivit den här fina novellen, som finns i samlingen Noveller

Kvinnor på ett tåg av Anita Nair handlar om sex indiska kvinnor i en kvinnokupé på en tågresa i södra Indien. De känner inte varandra sedan tidigare men de delger varandra sina erfarenheter av livet. Fem av dem är gifta medan den sjätte, Akhila, är 45 år och ogift och barnlös, men hon försörjer sin mor sin syster och hennes barn. Några av kvinnorna har gjort protesthandlingar som att lära sig simma och smyggöda sin kroppsfixerade man. Akhila äter ägg vilket inte anstår en brahminkvinna. Hon har haft en kärlekshistoria med en yngre man och nu har hon helt enkelt lämnat hemmet.

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger sköter numera En smakebit på søndag där vi ombeds dela med oss av det vi just läser - utan spoilers, förstås.

"Vaktmästaren satt vid spisen; längs väggarna fanns travar med flottiga, nedklottrade, uttjänta läroböcker - Hemspråket, fjärde klass. Han tog upp en bok i taget, slet loss inlagan, skrynklade ihop sidorna för att de skulle brinna bättre och slängde dem i ugnen. "De har lagt ner skolan", sa han. "Och ved får vi ingen. Man får hålla varmt bäst det går, det får ju inte frysa till. Men det är ett stort bibliotek, räcker till april." I den nedlagda skolan eldade man med det ryska språket. Hur hade du inte avskytt de där böckerna när du var liten, alla instuderingsfrågor, alla rutor med "kontrollera vad du kan" och de uppförstorade, inställsamma bokstäverna! - rundade som skolbänkarnas hörn, för att barnen inte skulle skada sig. Och nu brast du nästan i gråt, för med ens blev det uppenbart att allt det där hade varit betydelselöst, så som ilska saknar betydelse inför en verklig sorg. I denna igenslyade by i Volgaområdet förstod jag vad modersmålet - utan citationstecken eller pekpinnar kan innebära för en medmänniska."
Från sidan 13 i Vid glömskans rand av Sergej Lebedev Natur&Kultur. 2017. Fler smakebitar HÄR.

Det mänskliga anspråket

Det mänskliga anspråket är en novell som mycket liknar en essä. Den engelska författaren Ali Smiths senaste bok heter Public Library och Bibliotek på svenska. I den varvas personliga upplevelser av bibliotek med författarens egensinniga noveller/essäer; tolv stycken till antalet. Bibliotek är en protest mot nedläggningen av bibliotek i England och en kärleksförklaring till litteraturen. Det mänskliga anspråket börjar som en essä om D H Lawrences aska för att sedan övergå i något mera novellartat om hur författaren upptäcker en oegentlighet på ett kontoutdrag ifrån hennes Barclaycard.  Lufthansa har debiterat henne för en biljett hon aldrig köpt. När hon ringer upp Barclaycard svarar henne en kamratlig robot som dock inte förstår när hon ber att få tala med någon. Till slut kopplas hon till en handläggare som kopplar henne till nästa handläggare som meddelar att hon nyligent tagit ut två pund från sitt kort. Hon blir lite nyfiken på vart hon anses ha åkt, men det framgår inte. Och hon kontrollerar att hennes pass ligger där det ska. Efter korthistorien och ytterligare en utvikning om en liten bedårande ficktjuv i Italien fortsätter funderingarna kring vad som egentligen hände med Lawrences döda kropp. Frieda Lawrence gifte om sig och jagade sin nye man att åka till den plats i Frankrike där Lawrence dött, få kistan upptagen och Lawrence kremerad och återförd till Frieda i en vacker vas. Så blev det. Här inträder nya förhandlingar med Barclaycard. Sedan vidare på Lawrence - berättelsen igen.  Enligt vissa källor ska Friedas nye man ha hällt ut Lawrences aska i någon hamn. När Ali Smith googlar på Lufthansas Londonkontor sveper hon förbi Harmondsworth. Varför känner hon sig så bekant med den platsen. Jo, det är tryckorten för alla gamla Penguin - pocketar.  Ali Smith tittar i sin bokhylla på bokstaven L och plockar fram sina Penguin - Lawrencar från Harmondsworth. Och så är hon plötsligt på ett strålande humör, skriver ett ironiskt brev till Lufthansa, går och lägger sig, somnar och låter alla sina frigjorda jag löpa amok i sömnen. Det mänskliga anspråket passar in på nr 7. Något du brinner för i avdelningen europeisk litteratur.

Ekorren. Novellsudoku 2017

Modernista

Vi befinner oss på en ö någonstans en grå novemberdag där hav och himmel flyter samman till ett ingenting. Det blåser hela tiden och sjöfåglarna guppar på vågorna. En äldre stadigt byggd kvinna stiger upp i gryningen, klär sig varmt och tänder eld i sin spis. Sedan sitter hon framför spisen och värmer sig och tänker. Därefter beslutar hon sig för att ta sin morgonmedicin. Madeiran förvaras i kylskåpet. Hon tycker bäst om madeiran kall. När hon ser ut genom fönstret ner mot stranden ser hon en liten figur som hon så småningom identifierar som en ekorre. De brukar komma från fastlandet på brädor o. dyl. Men kvinnan har längtat efter ett levande väsen på ön så hon ger sig ut och strör brödsmulor överallt för att ekorren ska stanna. Radion har tystnat i brist på batterier så hon har faktiskt ärende in till fastlandet. Båtmotorn står lutad mot väggen. Den måste hon ha för det är för långt att ro. Det förefaller som om kvinnan är ensam i världen; definitivt på ön, men också utan anhöriga för övrigt. Ekorren blir en stor sak för kvinnan. Hon vill ha lite distans till den och det antar hon passar ekorren också. Kvinnan är stark och van att klara sig själv. Hon släpar omkring på brädor och stockar i den kuperade terrängen och när hon blir trött bäddar hon ner sig i en klippskreva och sover en stund. Ekorren är både vän och fiende på en gång och det pågår någon sorts dragkamp mellan kvinnan och djuret. Det förefaller mig som om kvinnan förlorar mer och mer kontakt med verkligheten i samma mån som ekorren tar över. Till slut har ekorren tagit sig in i stugan.  Och har sönder madeiraflaskan. Tove Janssons novell Ekorren är fint skriven av en som kan naturen, havet och vindarna. Kvinnans ensamhet och sinnesstämningar skildras inkännande. Det saknas inte heller humoristiska inslag. Ekorren ingår i samlingen Noveller och passar in i Novellsudokut på nr 4:  Endast ett ord i titeln i avdelningen europeiska författare. Det vackra omslaget är ett Självporträtt gjort av Tove Jansson 1932

Helgfrågan v. 45

Mias helgfråga är enkel och lättfattlig: Vad läser du?

W&W

Jag läser Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh Bonde. Det är hennes första bok. Den andra det var vi har jag redan läst och tyckt väldigt mycket om. Det kommer något här på bloggen om den endera dagen.

Bonusfrågan: Vad ska du göra i helgen.
Jag ska lyssna på ett föredrag om Honungsbin -  här finns framtidens antibiotika
med forskaren Tobias Olofsson. 
Kanske blir det också en konsert någonstans

Hett i hyllan

Monica: "Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?"

Den här boken står obegripligt nog oläst i min hylla. The Distant Hours av Kate Morton har ett tilltalande yttre och om jag förstår saken rätt så är innehållet läckert. Brev som sätter igång oförutsedda händelser som till leder bakåt i tiden. Engelsk landsbygd, degenererad överklass, passion, familjehemligheter, gotiska romaner, mystik - visst låter det som läsning för kulna vinterkvällar? På baksidan står det bl. a. så här:
"Inside the decaying castle, Edie begins to unravel her mother´s past. But there are other secrets hidden in the stones of Milderhurst Castle, and Edie is about to learn more than she expected. The truth about what happened in the distant hours has been waiting a long time for someone to find it."
670 sidor.