Reservationslös kapitulation

Det finns inte mycket att säga om Sommarboken av Tove Jansson än: En underbar, lyrisk, vemodig och uppsluppen tröstebok om vänskapen mellan Farmor och hennes sondotter, Sophia, under en rad somrar på ön. Pappa är med också, men han säger aldrig något och märks inte så mycket. Men blir det verkligen kris; då finns han där.  Farmor har en gudomlig förmåga att fostra utan att det märks.  Hon och Sophia förstår varandra väl och är för det mesta  vänner. Men - när båda kommer i trotsåldern då är det inte lätt. Diskussionerna om religion, vidskepelse, död och ålderdom är sublima. Farmor sover lite i smyg ibland och blodtrycket verkar vanskligt, men bara benen håller så känner hon sig helt OK. Tove Jansson ville gärna kalla Sommarboken roman, skriver Tove Jansson - forskaren Boel Westin, i sitt förord. Och det stör inte. Den består av en rad kapitel med rubriker som Visiten, Leka Venedig, Katten, Den stora plastkorven (en överdådig berättelse som borde filmas), Berenice, Sophias storm, m.fl. Naturbeskrivningar är alldeles fantastiska. Endast bönder och sommargäster trampar på mossa. Farmor petar skadad mossa på plats med sin käpp. Havet är en mäktig fond till livet på ön. Man läser långsamt; man läser om och stryker under. Språket är en ren njutning.
Läsecirkeln var rörande överens om att detta är en bok att vi kommer att läsa om. Alla älskade Farmor och Sophia och deras liv på sommarön.

Nästa radioföljetong

Nästa radioföljetong blir Snöstormen av Vladimir Sorokin, 2013.
Uppläsare: Rolf Lassgård. Start måndag 7 april.

Sorokin, född 1955 i Moskva, slog igenom med romanen Blått fett. 2013 kom romanen Snöstormen som verkar vara en blandning av sci - fi och dystopi; humor och skräck. Sorokin är för närvarande Rysslands mest kände författare internationellt.

Spännande att höra vad Rolf Lassgård kan göra  av det här

En spännande historieprofessor!

Professorn i historia vid Högskolan i Kristianstad, Marie - Louise Rodén, konverterade till katolicismen på 80 - talet. 1600 - talets historia är hennes specialitet. Boken  Drottning Christina: en biografi (2008) lyfter fram en helt ny bild av den svenska drottningen som abdikerade och reste till Rom. Hon är en av två kvinnor (den andra var Lucretia Borgia) som sovit över i Vatikanen.
Doktorsavhandlingen behandlar drottning Kristinas politiska engagemang i den katolska kyrkopolitiken.
Marie - Louise Rodén är utbildad vid University of Chicago och Princeton University där hon också disputerade. Under sin forskning har hon skaffat sig kontakter i Vatikanen och också suttit i Vatikanens arkiv och forskat.
Ämnet för kvällens föreläsning var emellertid påvedömet; "Fiskarens lina förvandlades till en härskarring", påvestolens nytta och onytta under tvåtusen år. Marie - Louise Rodéns  favoriter är småpåvarna på 15- och 1600 - talen, säger hon. I rask takt tar hon oss genom århundraden av historia om världslig och kyrklig makt, stridigheter, splittring - under en kort tid fanns det inte mindre än tre påvar! - och personliga favoriter som Pius II och Alexander VII. Marie - Louise Rodén tipsar om Irving Stones roman The Agony and the Extacy från 1961 blev film (1965) med Rex Harrison som påven Julius II och Charlton Heston som Michelangelo och deras konflikter under tiden som taket i Sixtinska kapellet målades.
Marie - Louise Rodéns personliga engagemang och unika kunskaper gör hela föreläsningen oavbrutet fängslande.
Inför de tekniska nymodigheterna (OH) står sig dock Marie - Louise Rodén slätt. Det är sådant man har studenter till, menar hon, och avböjer myggan. Vänligt men inte så lite bestämt.

Nytt bokmagasin!

FYRAHUNDRAFEMTIO
ett sprillans nytt bokmagasin på papper! Något mitt emellan Vi läser och Svensk Bokhandel läste jag någonstans. Och det ligger mycket i det. Lasse Winkler är ju chefredaktör till exempel efter att ha sagt upp sig från Svensk Bokhandel. I Fyrahundrafemtio skriver man om kommande två månaders bokutgivning. Utan recensioner och mera journalistiskt.  Utgivningen planeras bli sex nummer/år
Fyrahundrafemtio (vid 451 grader antänder papper) är betydligt roligare än man kan tro av omslaget. Tyvärr är det ibland även det intressanta svårläst. Små röda och vita bokstäver mot svart bakgrund är riktigt irriterande. Jag ville gärna läsa hela artikeln om Maggie O´Farrell utan problem. Genrekyrkogården är ett kul inslag. Efter en titt bakom kulisserna på världens största bokhandel Amason inför etableringen i Sverige blir man betänksam.
En rolig artikel - Pk i Gnesta - uppmärksammar det faktum att det är kvinnor som läser litteratur och om litteratur men att det är män som dominerar branschen. Riktigt fint är det också att redaktionen har koll på att det finns en massa läsecirklar. Kanske upptäcker de bokbloggarna också en vacker dag.
Ett bokindex avslutar de 90 sidorna.
Jag är försiktigt positv och landar förmodligen på en provprenumeration.


 

Ett sammanträffande

Av en ren händelse hamnade jag i filmen Midnight in Paris på någon kanal igår.  Jag fastnade för att någon sade Hemingway. Och minsann. In kommer Zelda och Scott Fitzgerald, Cole Porter, Gaugain, TS Eliot och Dali. Alla flockas de omkring Gertrude Stein. (Klokt av dem.). Kathy Bates är magnifik i rollen som Gertrude Stein.

Filmen är gjord av Woody Allen 2011. Eftersom han nöjer sig med att förekomma bakom kameran är filmen riktigt bra; en underhållande bagatell.

Gil Pender (Woody Allens alter ego) är en ung evigt pratande man som hoppas bli författare. Han befinner sig i Paris med sin rika fästmö och hennes föräldrar.  Den blonda bortskämda fästmön och Gil förväntas gifta sig inom kort.

Eftersom Åren i Paris av Paula McLain är nästa bok i vår läsecirkel tyckte jag att det var roligt att ha sett filmen. Åren i Paris handlar om Hemingway och hans första hustru Hadley. Hon finns inte med i Midnight in Paris, men miljön och tiden är ju där. Sedan kan man ju fylla på med Hemingways egen version A movable Feast om man vill. 

Experimentlusta

Jag har läst några böcker av Bengt Ohlsson tidigare och den jag tyckte bäst om var Gregorius.
Nu har jag läst den senaste, Swing, också. Den har roat mig mycket. Jag tror att den har roat Bengt Olsson också!  Bengt Ohlsson borrar sig ner i   kapillärerna på sina båda huvudpersoner, Hanna och Åke. De får vartannat kapitel.Hanna och Åke är medelålders med ett barn. De har bra arbeten och bor bra. Hanna är mera utåtriktad och vill göra nya saker, men Åke är ganska negativ och icke förändringsbenägen. Hanna har ett sätt att handskas med det så  det går ganska bra. Hannas väninna, Camilla, berättar om att det finns en swingerclub i stan som hon och hennes tröge man besökt. Hanna nämner det för Åke som är tveksam. Antingen gör de det tillsammans eller avstår de. Första kvällen händer inte mycket mera än att Åke ser sin Hanna uppvaktas av den köttige, ludne Robert. Roberts tjusiga hustru Monica kastar liderliga blickar på Åke. De har en omtumlande upplevelse i var sitt sovrum, men de berättar aldrig för varandra om dem; utan att säga så mycket om saken är de överens om att detta inte är något för dem. Bengt Ohlsson har gjort en undersökning av vad som kan hända i ett förhållande där den erotiska laddningen är borta. Författaren är milt överseende och stillsamt humoristisk. Jag gillar verkligen språket och det dramatiska bildspråket.
Swing blir nästa "snackis", tror jag. Tillsammans med Egenmäktigt förfarande, förstås.

Tack, koltrasten!

Härom dagen vacklade jag ut i ottan (05.15) för att hämta in tidningarna.
På trappan möttes jag av rena och klara toner från TV - masten på huset intill. Koltrasten. Jag blev stående i den tunna pyjamasen i kylan. På väg in slog mig en tanke. Någonstans har jag en bok som heter Koltrastens sång. Och det hade jag. Första delen av John Cowper Powys apokalyptiska roman Wolf Solent (1929). Den har jag försökt läsa flera gånger, men aldrig kommit så långt. Men - nu var tillfället det rätta. John Cowper Powys rör sig i samma landskap som Thomas Hardy, en annan favorit, nämligen Dorset.
Koltrastens sång är djupt fascinerande. Civilisationskritik, religionskritik - till och med själen har blivit materia. Wolf Solent vill helst leva i sin tanke - och fantasivärld. Efter att ha blivit avskedad som lärare i London har han nu fått ett besynnerligt arbete hos en egendomlig familj i ett mystiskt hus i West Country  där han tidigare tillbringat sin barndom. Wolf Solent förstår med en viss oro att hans företrädare har avgått med döden. Uppdraget gäller att skriva Dorsets historia i rabelaisk anda; Den gudomliga komedin i Dorset. När nu Wolf Solent återvänder till sin lantliga uppväxtmiljö vill han besöka faderns grav. Inte för att han hade haft mycket gemensamt med honom, men ändå. Modern betydde däremot allt. Man får många referenser till konst; naturbeskrivningarna är underbara, humorn är kärnfull liksom bildspråket.
Jag läser vidare i Koltrastens sång; väldigt nöjd med att äntligen ha kommit igång.  Andra delen av Wolf Solent heter Att uthärda eller fly. 
Wolf Solent kom på svenska första gången 1973 på Coeckelberghs förlag i översättning av Sven Erik Täckmark