Fredagsmys

Annika
undrar i sin Bokbloggsjerka 5 - 8 oktober om vi brukar läsa facklitteratur också. Det gör jag. Det blir en hel del författarbiografier, böcker om litteratur, läsning och skrivande, kok- bak- och trädgårdsböcker (särskilt böcker om rosor).
Det betyder inte att jag varken kokar, bakar eller trädgårderar särskilt mycket. Men det är roligt att läsa om. Japan intresserar mig också.
Tyvärr är det ganska ont om skildringar av bergsbestigningar och ensamseglingar annars är det vansinnigt spännande.

Nytt från tidskriftshyllan

Smorgasbord och Gott och blandat aka Vi läser och Books & Dreams

I senaste numret av Vi läser finns en påfallande bra intervju med 
Karl Ove Knausgård med den talande rubriken  Jag vill hellre skriva än vara lycklig. Den som intervjuar är ingen mindre än Jerker Virdborg som just fått strålande omdömen för sin nya roman Staden och lågorna.
Yukiko Duke presenterar Klassikern Balladen om det sorgsna caféet av sydstatsförfattaren Carson McCullers och gör en intervju med Susanne Brøgger.
Jag vill gärna tro att Philip Teir hittat på rubriken till sin artikel Finlandssvenskans sak är svår.
Vad vore svensk litteratur utan de finlandssvenska författarna frågar han sig.

Books&Dreams är en ny tidskrift som jag tycker känns ganska plottrig.
Iofs är allt som handlar om litteratur och läsning bra, men ändå. 
Mer läslyx i livet står det på omslaget och redan där blir jag betänksam. Läsning är inte lyx. Läsning är själva livet. 
Mer läslyx i livet känns som om läsningen inte vore alldeles nödvändig.
I alla fall hittar jag två intervjuer som jag gärna läser. 
Chefredaktören Carina Nunstedt har intervjuat thrillerförfattaren Harlan Coben i New Jersey.
María Dueñas är professor i engelsk litteratur vid universitetet i Murcia. Hennes debutroman heter Tiden där emellan och beskrivs som en blandning av Vindens skugga och filmen Casablanca!? Den måste man ju läsa, känns det som. 
María Dueñas intervjuas av Alexandra Pascalidou.
Omslagspojkar och flicka är Andreas Lundstedt, Tommy Körberg och 
Camilla Henemark

Tematrio - förslag på nobelpristagare

Tematrio 
vecka 40. Lyran vill ha förslag på nobelpristagare i litteratur.
Jag har funderat. Det finns många att välja på. Inte minst kvinnor.
Men jag väljer som följer i bokstavsordning:

Margaret Atwood
För hennes mångsidighet. Hon skriver lyrik, noveller, essäer, romaner, SF och spänning.
På biblioteket hittar man henne på avdelningarna 
He, Hce, He.03, Hce.03, Bb, G.
Och hon har tjänat för Rakel under många år sedan debuten med Den ätbara kvinnan 1969. 
Margaret Atwood föddes i Ottawa, Kanada, 1939. 

Ismail Kadaré är den tongivande bland albanska författare. Han föddes 1936 och började sin författarbana med att skriva lyrik. 1963 slog han igen om med Den döda arméns general. Den kom på svenska 1973. Sedan har han skrivit en rad romaner. Ett återkommande motiv är Albaniens historia. Ismail Kadaré är marxist och regimkritiker. 1991 sökte han politisk asyl i Frankrike.
Han fick det allra första Man Booker International Prize

Haruki Murakami för att han är ett unikum inom skönlitteraturen och dessutom älskad av så många. Kanske ligger det honom i fatet, men icke desto mindre vore det ett annorluda Nobelpris. Murakami föddes 1949 i Kyoto. På Wikipedia står det på genrer: Surrealism, postmodernism (!), fantasy och magisk realism. Han lär ha inspirerats av bland andra Raymond Carver och Kafka 

En kvinnohistoria - fortsättningen

I Sörja för de sina fortsätter Kristina Sandberg att berätta  om Maj Sara Johanna Berglunds liv.
Tekniken är densamma  som i Att föda ett barn; en berättelse i tredje person.
Man känner igen Maj,Tomas, dottern Anita och släkten.
Sörja för de sina omfattar ca femton år -  till skillnad från Att föda ett barn som omfattar ett - och mycket hinner hända både inom och utom familjen.
Majs och Tomas son Lasse föds, farmor dör, svågrar och svägerskor börjar blir gamla. Vännerna fortsätter att träffas enligt alla sällskapslivets regler. 
Plötsligt är det Maj som är värdinna i sommarhuset vid havet som fortfarande kallas Farmors och som hon egentligen aldrig tyckt om. 
Men jag då? tänker Maj medan plikterna hopar sig. Hon längtar efter egentid.
Maj är fortfarande hemmafru med ambitionen att alltid ha hemmet i topptrim, att alltid ha kontroll. Hon ställer höga krav på sig kanske beroende på den klassresa hon gjort. Men "... finns där inte en tacksamhet över göromålens regelbundenhet, rytm?"
Maj har svårt för närhet och ger sig inte riktigt tid och/eller tillstånd att känna. Kanske vågar hon inte heller. Hon är inte riktigt nöjd med dottern. Är inte Anita lite väl klumpig? Och varför är hon så sur? Det kanske inte är så konstigt att hon inte har några kompisar. När det visar sig att Anita behöver glasögon tar Maj det som ett personligt nederlag. Lasse är mera som Maj och lättare att handskas med.
Maj själv är lång och slank och ser ut som en mannekäng i de tjusiga, moderna klänningar Tomas gärna bekostar. Maj har inte mycken insyn i ekonomin, men Tomas säger att kriget varit bra för affärerna. Maj är inte riktigt tillfreds med livet. Och det är nog inte Tomas heller, egentligen.
Visst har de det bra, men... Maj får kramper, andnöd, hjärtklappning och yrsel och tror att hon fått kräftan.  "Vi måste lita till att kroppen hjälper oss att... härbärgera själens smärtor", säger doktorn och Maj behandlas med insulin som vid den tiden anses ha lugnande inverkan.
Tidsmarkörerna är många. Man samlar in pengar till Finlands sak, barnen har kokslov, skärmbildsbussarna far omkring och gör massundersökningar, man har ransoneringskort och dricker surrogatkaffe. Jussi Björling sjunger, man läser Astrid Väring och Marika Stiernstedt och hämtar inspiration i jästpulverboken med kristidsrecept.  
Det jag tyckte om i Att föda ett barn finns i Sörja för de sina i ännu högre grad.
Och det kommer mig att otåligt vänta på nästa del i berättelsen om 
Maj Sara Johanna Berglund.

Höstvisa

Det glimmar i guld och klaraste rött,

det prasslar så sakta i parken,

ty hösten är kommen, och almar och lönn

de fälla nu bladen till marken:

"Så fall, våra blad , fall mjukt och lätt!

Vi väva ett täcke så varmt och så tätt,

vi väva ett täcke åt marken.

Se vintern är nära, och vädret är grått,

nu måste vi värma och lysa!

Vi väva ett täcke så varmt och så gott,

att blombarnen icke må frysa.

Sov gott alla blombarn, sov gott, sov sött,

vi väva ett täcke i gyllene rött,

vi väva ett täcke åt marken."

Elsa Beskow

Resor i Saudiarabien

Medan regnet envist fortsatte att falla samlades ett hundratal människor i Farstorps bygdegård långt från allfarvägen för att lyssna till journalisten och 

TV - reportern Tina Thunander som berättade om kvinnors liv i Saudiarabien. Hon har gjort ett flertal resor dit och även skrivit en bok, Resa i Sharialand.

Den var Augustprisnominerad 2010.

När det konstaterats att tekniken inte fungerade och att det inte skulle bli några bilder börjar Tina Thunander med att tända en underbar rökelse för att försätta publiken i en mellanösternstämning.

Oud heter doften. (Nu fattades endast musiken från en oud.)

Sedan sätter hon igång och berättar om sin första resa. Hon hade fyra fakta emot sig; hon var kvinna; hon reste ensam; hon räknades som kristen och hon var journalist.

På något sätt lyckades hon i alla fall. Sedan måste hon skaffa en abaya; en vacker och dyrbar sådan med blått foder. Naturligtvis måste hon ha en hijab, huvudsjal, också och en niqab, ansiktsslöja.

(Ansiktsslöjan finns inte föreskriven i Koranen.)

Saudiska kvinnor har just fått lova att börja arbeta i affärer för kvinnors underkläder. Det är ett stort steg, säger Tina Thunander. Annars tas det mestadels myrsteg.

I Saudi finns världens högst utbildade hemmafruar. Alla har gott om pengar och kan anställa tjänstefolk. Alltså kan de sysslolösa kvinnorna läsa vid universiteten.

Kvinnor och män får inte förekomma i samma rum om de inte är gifta eller är släkt med varandra. Detta särskiljande påbjuds dock inte i Koranen. 

Ett märkligt faktum är att chefen för den religiösa polisen har haft detta som ämne för sin doktorsavhandling!

Tina Thunanders intressanta, livfullt framförda föreläsning följdes av många frågor. Och, nej, det kändes inte som om vi egentligen saknade bilderna.

Arrangör: Farstorps föreläsningsförening

Varje bok är en flaskpost

Inget avsked jag fick,
varken ett viskat ord
eller en gest, en blick
för att be om ett ord, medan jag
som ingenting visste eller förstod
såg gryningen hårdna till dag,
den dag som ändrade allt, när du gick.

The Going av Thomas Hardy var en dikt som Jeanette Winterson hade lärt sig efter det att en flickvän lämnat henne. Men dagen som verkligen förändrade allt för Jeanette Winterson var den dagen då hon adopterades bort sex veckor gammal.
Hardy har orden som hittar känslan. Det är så poesi fungerar.
Varför vara lycklig när du kan vara normal? är orden som Mrs W yttrade när hon förstod att dottern älskade kvinnor. Det är också titeln på Jeanette Wintersdons nyutkomna biografi.

En del känner man igen från Wintersons succéroman från 1990 Det finns annan frukt än apelsiner.
Jag har skrattat mycket när jag har läst biografin - trots allt. Mrs Winterson är grym, men hon skildras här med  humoristiskt överseende. Hon var en naturkraft; lång och kraftig (sköldkörtelproblem) och ingen dumbom. En Dickens - figur, tycker jag. Men kanske var Mrs W inställd på att adoptera en pojke? 
Mrs Wintersons religiositet var av det stelbenta, fördömande slaget och apokalypsen var hennes favoritföreställning. Hennes uppfostringsmetoder gick ut på att låsa  dotttern ute alternativt sätta henne i kolkällaren. Eller fick Jeanette stryk när fadern kom hem. Instruerad av modern, förstås.
Excorsismen inte att förglömma. Oavsett att den inte hade minsta effekt.
Jeanette erbjöd motstånd. Hon gav sig av från hemmet när hon var 16 år och bodde än här och än där: i en gammal bil eller husvagn eller i ett rum hos någon snäll människa.
Jeanette Winterson tog sig för att läsa den engelska skönlitteraturen från A - Z. Böckerna och biblioteket
blev hennes räddning. Liksom så småningom skrivandet.
Under en tid var JW djupt deprimerad och försökte till och med ta sitt liv. Att vara galen är en tidskrävande process, liksom att bli frisk säger hon. Men hon skrev sig ut. 
Varför vara lycklig när du kan vara normal är en varm och kärleksfull bok full av humor och sorg.
"Hon älskade mig de dagar hon var i stånd att älska", säger Jeanette Winterson försonligt och gillar inte att den biologiska modern klankar på Mrs W. "Hon var ett monster men hon var mitt monster."
Nu förefaller JW vara lycklig efter allt hon gått igenom. Hon lever i ett bra förhållande och som hon säger så frigör förlåtelsen framtiden.
Jag tyckte mycket om att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal och får lust att läsa om Apelsinen (som JW kallar den) och flera andra av hennes romaner. 
Och jag tycker att Jeanette Wintersons biografi har förutsättningar att bli en strålande film!