Villkorslös kapitulation

Jag hade egentligen inte tänkt läsa den här boken. Åtminstone inte just nu. Maja Lundgren och Sara Stridsberg pockar på. Men så slog jag upp första sidan i Nam Les Båten och läste första meningen och sedan var det klippt. Det gick inte att sluta.
Nam Le var 29 år när boken kom ut 2008 (sv. 2010) och sedan har den gjort sitt segertåg över världen. Sexton länder har köpt rättigheterna vilket är mycket ovanligt när det gäller en novellsamling.
Båten innehåller sju sinsemellan mycket olika noveller från skilda delar av världen. Nam Le kom till Australien som flykting från Vietnam när han var liten. Titelnovellen handlar just om båtflyktingar.
Alla novellerna skildrar kämpande människor. De kämpar för sina liv och rättigheter. Mot feghet och förtryck. Miljöerna är väl skildrade och det förefaller som om författaren är bekant med dem alla. Den lilla kuststaden där de främsta intressena är fiske och fotboll är mycket levande liksom hösten i Central Park. Och för den delen skolan i de japanska bergen under andra världskriget när alla - inklusive barnen - förväntas tjäna kejsaren med villkorslös lojalitet. Försaka allt tills vi har segrat! För en samuraj är det en skam att känna hunger när magen är tom. Mayako, lilla majrovan, och tillika mammas hjärta berättar i novellen Hiroshima.
Den sista novellen, Båten, skildrar tretton dagar i några båtflyktingars liv. Det är en gripande näst intill hjärtslitande skildring av umbäranden, törst, sjukdom, ensamhet och död.
Det är nästan som om författaren drar åt skruven lite från den första novellen till den sista.
Nam Le agnar sina noveller med korta snärtiga förstameningar som man sväljer med hull och hår. ""Hon kommer idag". Vem då? "Håll ryggen rak!" säger fru Sasaki. Till vem? Och varför? "Stormen kom över dem snabbt." Var? Vilka? När då?
Varje berättelse är ett mänskligt ödesdrama. Nam Les språk är njutbart och empatin med karaktärerna är inte att ta fel på.
Nu arbetar Nam Le med en roman som vållar honom mycket huvudbry. Precis som novellerna gjorde innan. Ska han lyckas lika bra med alster nummer två?

Förunderligt och märkligt

Nu är En ängel vid mitt bord av Janet Frame (1924 - 2004) från Nya Zeeland läst och diskuterad i läsecirkeln. Några deltagare hade också sett filmen. Vi var överens om att vi tagit del av ett märkligt och gripande kvinnoöde. Men sedan gick meningarna isär om mycket. Janet Frame fick diagnosen schizofreni på mycket lösa grunder. Ingen läkare tog sig på allvar an hennes fall och under sex års vistelse på mentalsjukhus fick hon tvåhundra elchocker och sånär blivit lobotomerad. Janet Frame var själv övertygad om att hon inte alls var schizofren. Men på samma gång flydde hon in i sjukdomen när verkligheten blev för svår.Hon kände sig alltid ensam och utanför och hade ingen att tala med.Hennes högt uppdrivna känslighet gjorde henne emellertid

till en skarpsynt iakttagare.

Och det är ju en tillgång för en författare.
Alla cirkeldeltagarna hade blivit mycket engagerade i Janet Frames uppväxt och skolgång. Alla drog sig till minnes den egna skoltiden och bitvis var igenkänningsfaktorn hög.
Familjen Paterson Frame flyttade ofta eftersom fadern arbetade vid järnvägen. Modern var den evigt uppoffrande kvinnan, religiös, tillhörande kristadelfianerna och med drömmar om att skriva poesi. Hela familjen läste. När Janet Frame fick lånekort på biblioteket släpade hon hem böcker till var och en i familjen.
Gruppen diskuterade vilken diagnos Janet Frame fått idag. Några tyckte att hon inte skulle ha någon diagnos alls utan att hon endast var väldigt blyg och känslig. Naiv, tyckte någon.
Janet Frames stora röda hår som (enligt henne själv) växte rakt upp orsakade alltid uppmärksamhet.
Hon tillhörde gruppen plugghästar i skolan och hon visste mycket tidigt att hon skulle bli författare och skriva poesi. Vi konstaterade att Janet Frame på botten av tingen alltid var tveklös och målinriktad. Hon drog sig inte för att tala inför publik, men kunde få tunghäfta i intimare sammanhang. Utan att tveka ger hon sig iväg till England och vandrar på bl. a. på Hampstad Heath i John Keats´fotspår.
Vi är flera som tycker att Janet Frame har humor och är ironisk, medan några andra inte inte alls håller med om det.
Om man vill vara riktigt grundlig och läsa alla Janet Frames självbiografiska titlar ska man utöver En ängel vid mitt bord (innehållande Till landet Är; En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden) lägga till Ansikten i vattnet och Mot ännu en sommar
Filmen En ängel vid mitt bord rådde det större enighet om. Alla som sett den (en eller flera gånger) tyckte mycket om den och tyckte att det var mycket skickligt av Jane Campion , regissör och Laura Jones, manusförfattare, att göra film av det utgångsmaterialet. Boken innehåller naturligtvis så mycket mera, men man har valt rätt delar av boken för filmatisering; miljön är rätt; stämningen är rätt och skådespelarna är porträttlika.

Kompromisslös samuraj

Hur kan man skriva en hel understreckare om Akira Kurosawa på hans 100-årsdag utan att med ett ord omnämna hans absolut bästa film, Vägvisaren???

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/japansk-films-kompromisslosa-samuraj_4463201.svd

Smakprov:

En kärlekens matador

När jag var mycket ung läste jag Bara en mor av Ivar Lo-Johansson. Inte en gång utan flera. Rya-Ryas sorgliga öde gick mig hårt till sinnes. Jag förstod nog inte riktigt hur låst hon (och alla andra statarkvinnor) var i sin miljö. Om författaren visste jag inte så mycket mera än att han var arbetarförfattare och att han skrev om statarna och sin egen väg till författandet. Jag hade också läst Måna är död och tyckte att den hade ett besynnerligt slut. Och varför inte stava Mona som Mona skulle stavas?
Föga anade jag då att Ivar Lo-Johansson var en kvinnornas man och vilken betydelse kvinnorna hade haft i hans liv alltifrån den stränga modern Anna Lovisa (som förresten lånat drag till Rya-Rya i Bara en mor) till brevvännen under tjugo år, Gun Vinberg, i slutet av hans liv. Om man nu kan tala om brevvänner när den ena skriver massor av brev och den andre svarar ibland. Kvinnohistorierna avspeglar sig i Lo-Johanssons romaner och omtalas också i de självbiografiska skrifterna.
Ivar Lo-Johansson och kärleken. Kvinnorna i hans liv och verk är titeln på Margareta Wersälls nya bok om den store arbetarförfattaren. Hon disputerade 2006 med en avhandling om Ivar Lo-Johansson.
Ivar Lo-Johansson och kärleken är lika intressant som lättläst bok som låter oss lära känna Ivar Lo på ett helt nytt sätt. Den avlägsne giganten känns plötsligt både närmare och mänskligare.
Den första kvinnan är Maria Nordberg. Hon bodde sommaren 1927 på en fäbod i Jämtland med Ivar Lo. Han skulle skriva och hon skulle pyssla, vara tyst och ge den store mannen utrymme åt författandet. Men Maria blev uttråkad och ville hitta på olika saker. Ivar Lo blev irriterad och störd. Författandet och äran kom först. Måna är död heter romanen som är ett resultat av den sommaren. 1932 kom den ut.
Efter Maria kom den tjusiga Loyse Sjöcrona (vars favoritbok var Nalle Puh!) och sedan friherrinnan Ingrid Stiernblad.
Förhållandet med Ingrid Stiernblad (som Ivar Lo kallar Pingvin) ligger till grund för romanen Lyckan. En roman om kärlek på jorden (1962) Den ansågs spränga sexvallen och väckte stort uppseende trots att den inte kom ut förrän ca tio år efter kärlekshistoriens slut. Ingrid Stiernblad kände sig naturligtvis utlämnad.
Ivar Lo gifte sig aldrig. Vid någon tidpunkt i livet längtade han efter barn.
En tid var han emellertid plastpappa åt Ann Smiths son, Jerker. Det var så nära familjeliv han någonsin kom. Ann Smith satte färg på Ivar Los tillvaro med sina gröna tånaglar och matchande ögonskugga. Hon var en sprudlande källa till liv och han saknade henne mycket när förhållandet tog slut. Innan dess hann hon debutera och bli en betydande författarinna.
Sara Lidman var redan en erkänd författare när hon träffade Ivar Lo-Johansson 1955. Hon var lika angelägen om sin frihet och sitt egna utrymme som han, men det var ändå hon som älskade mest. Alltså var hon i underläge. Han kände sig trängd och provocerad av hennes intensitet. Sommaren 1957 tillbringar de på Öland för att arbeta. Deras förhållande avspeglas i romanen Blå Jungfrun. En roman om diktens födelse som kom ut postumt 1992 . Ivar Lo-Johansson dog i cancer 1990.
Margareta Wersälls bok bygger på forskning, brev och intervjuer och naturligtvis romanerna och Ivar Lo-Johanssons självbiografiska titlar. Hon skrivit en bok som inspirerar till läsning och omläsning av Ivar Lo-Johansson verk. Han framstår i en ny dager. Och visst skulle man vilja se om filmen Bara en mor med den fantastiska Eva Dahlbeck i rollen som Rya-Rya!
Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson var uppenbarligen en kräsen man. Men man kan inte ungå att fundera lite över alla kvinnorna...

Skakande!

Den blå dagboken är titeln på en nyutkommen roman av James A Levine, professor i medicin vid Mayokliniken i Minnesota. Utöver sitt yrke har han engagerat sig för utsatta kvinnor och barn i fattiga länder. Batuk, som är huvudperson i romanen, har en verklig förebild.

Det tog en låg stund innan jag verkligen tog in vad jag läste.

Det var alltför gräsligt.

Flickan Batuk såldes som nioåring av sina fattiga föräldrar till en bordell i Mumbai. Hon satt i en bur vid "burarnas gata", väl synlig och till salu för hugade spekulanter. På båda sidor om henne satt andra flickor - och pojkar. Som ett mänskligt smörgåsbord.

Batuk benämner verksamheten att baka kaka.

Inte sällan försvinner dessa barn helt och hållet. De har inga namn. De är bara föremål. Vem ger namn åt en sopborste?

Men Batuk är smart och slug och har en otrolig livsvilja. Hon vet när hon måste spela med i spelet och hon inser snart att en mans favoritämne är han själv. Ingen man ger avkall på sin makt för rättvisans skulle. När du tvekar, ljug! Hon utvecklar också en förmåga att skärma av när verkligheten blir outhärdlig. Under en sjukhusvistelse lär hon sig läsa och skriva. Det blir förmodligen hennes räddning. Hon skriver om sina tankar och om allt vad hon upplever.

Berättelsen är osentimental och dramatisk och ibland - otroligt nog -humoristisk.

Batuk avancerar från buren till Royal Imperial Hotel. Bjärt röd chiffong blir hennes arbetsdräkt och hon kan skriva på hotellets dyra, fina papper.

Efter en våldsam tilldragelse hamnar hon på sjukhus igen och allt som återstår är smärtstillande och bläck. Och sjukhusets vanliga enkla pappersark.

En lika skakande som gripande läsupplevelse. Man blir alldeles tagen av den lilla tappra flickan Batuk. Och hon dröjer sig kvar. Medvetandet om henne och andra barn i liknande situationer är en gång för alla aktiverat.

Läs vidare vidare om James Levine , Den blå dagboken, Batuk Foundation och ICMEC

(International Centre for missing & exploited Children)

http://www.batukfoundation.org/

http://www.icmec.org/

James A. Levines amerikanska royalties går oavkortat till arbetet för utsatta kvinnor och barn i tredje världen.

Mor, lilla mor

Pia Ingström är litteraturredaktör på Hufudstadsbladet. Inte utan min mamma är titeln på hennes essäistiska, självbiografiska bok som just kommit ut. Undertiteln är: Böcker Beckis Istanbul och Karelen. "Jag själv" kallar hon första avdelningen. "Min mamma" är rubriken på det andra och kortare avsnittet. Allt bygger på två dagböcker av mor och dotter och intervjuer med morbröder och mammas bästa väninna.
Pia Ingström berättar distanserat - och roligt! - om sin uppväxt och ungdom med två somrar av utvecklande och omtyckt sommarjobb på Beckomberga, språkstudier i Istanbul, läsning av terapeutisk litteratur som Glaskupan av Sylvia Plath, Mary Barnes av Mary Barnes och Joseph Berke, Sybil av Flora Rheta Schreiber, Dibs söker sig själv av Virginia Axline och Ingen Dans på rosor av Hannah Green - titlar som många läste på det psykologiseranade 70-talet.
Pia Ingströms föräldrar, Voukko och Göran, gick många terapikurser bl. a. för faderns alkoholproblem. De skildes när Pia var tonåring och mamma fick försörja barnen som s. k. manschettproletär i arbeten som butikskassörska och kontorist.
Modern tog i giftet ett kliv uppåt på samhällsstegen. De finska klassresorna blev inte så dramatiska eftersom medelklass och överklass är tunnare samhällsskikt i Finland än i Sverige. Klasskillnaderna mellan mor- och farföräldrarna blir tydliga vid middagsbordet.
Hos farföräldrarna äter man i det kombinerade mat- och sovrummet och farmor är både värdinna och köksa. Mormor sitter vid spisen och äter på uddaporslin medan gästerna sitter vid köksbordet när man äter hos mormor och morfar.
Det karelska arvet väger tungt. Pia Ingström citerar en annan karelska, nämligen Eeva Kilpi.
Voukko Ingström läste Gränslöshetens tid och kände igen sig i barndomsskildringen.
Karelarna är kända för sin självkänsla och gästfrihet. En av morbröderna lovar sig själv att han ska skaffa ett eget hem där ingen kommer oinbjuden över tröskeln. Detta efter att han fått flytta sitt "sovrum" in i en garderob när moster och kusinen flyttade in.
Men "Upp med humöret fast hjärtat ruttnar", säger karelarna.
Voukko Ingström blev en fantastisk mormor till sina bastublanka pojkbarnbarn. Hon var en mönsterpensionär som skötte sina friskvårdsförpliktelser och gick på konstkurs.
Ett uppfriskande anarkistiskt drag har gått i arv från mor till dotter.
Omslagsbilden av den 21-åriga Voukko är tagen av Göran Ingström.

Internationella Kvinnodagen 100 år 8/3 2010

Har det hänt något, egentligen?

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/100-ar-av-jamstalldhetskamp_4389443.svd