Den dagen den sorgen

Den dagen den sorgen av Jesper Larsson. Den sorglösa titeln till trots är detta en roman full av förtvivlan, hjälplöshet och besatthet. Bengt är snickare och ensamförälder till Melissa, 13. Hennes mamma är död. En kastas rakt in i handlingen. Bengt är övertygad om att Melissa träffar en äldre man som leder en skrivarkurs för flickor. Han tyngs av sitt ansvar och vill i varje minut veta var Melissa befinner sig och med vem och när hon tänker komma hem. Han far runt till hennes kamrater, han ringer, han sitter i bilen och väntar. Han ringer och skickar sms till Melissa, men hon svarar mera sällan. När Bengt och Melissa verkligen träffas har de inte så mycket att säga varandra. Melissa lever i sin telefon. Bengt tror att hon skäms för honom och hans stora händer som aldrig blir riktigt rena hur mycket han än tvättar sig. Bengt förstår henne. Kamraterna ljuger lojalt; kamraternas föräldrar kunde varit mer förstående och hjälpsamma kan jag tycka. Men Bengts besatthet hotar att kväva Melissa. Hon kämpar på sitt håll och sitt sätt. Vi ser allt ur Bengts perspektiv. Romanen har inga kapitelindelningar. Den verkar vara skriven i en sittning och en läser den i ett andetag. Bitvis är den hjärtskärande; andra gånger blir en irriterad. Varför pratar de inte med varandra? Försöker i alla fall? Melissa börjar bli vuxen och hon måste få ha en viss frihet. Hon måste känna att hennes pappa litar på henne. En lider med dem båda. Det är bra skrivet. Språket är bra, men jag tycker att det heter skar och inte skärde. Läsarjuryn gav Sveriges Radios Romanpris till Jesper Larsson. Kanske hade jag ändå gett priset till Kerstin Ekmans otroligt fina roman Löpa varg.