Samlade verk

Nu har jag läst klart Samlade verk av psykologen Lydia Sandgren. Det har tagit lång tid och viss möda. På det hela taget tycker jag att det är en väldigt begåvad debut men den borde kortats ner; stramats upp. Lydia Sandgren har dränkt sin egen historia i ord. Det tog tio år för författaren att skriva romanen men en märker inga skarvar i texten. Skillnaden mellan före och innan har helt gått författaren förbi. Avdelningsrubrikerna är till föga eller ingen hjälp och vilken roll spelar Intervjuaren? Jag brukar gärna läsa med en karta i handen, men den lusten infann sig inte nu trots att läsaren ofta får veta hur karaktärerna rör sig i staden Göteborg. Vi har diskuterat boken i vår halländska bokcirkel och vi hade mycket att tala om. För bokmänniskor är det ju alltid roligt med litterära referenser och det fanns det, men författaren kunde gjort mera av dem. Martin, förlagsmannen som gärna velat vara författare, mognade till en omhändertagande, verklighetsnära person. Till skillnad från hustrun Cecilia, den begåvade idéhistorikern som inte klarade av verkligheten utan steg ut genom dörren och försvann. Någon påpekade att Martin spelar en kvinnas roll och att författaren vänt på könsrollerna. Gustav, Martins och Cecilias gode vän, gränslös och genialisk konstnär, är en gåtfull figur som lämnade oss med många frågetecken. Tog han livet av sig? Var han homosexuell? Var han Cecilias älskare? Barnen, med de bibliska sekelskiftesnamnen Elias och Rakel, tas om hand av sin far, Gustav. Rakel läser psykologi och tyska och är den karaktären som vi tyckte bäst om. Lite för mycket utrymme fick det studentikosa livet. Förlagsvärlden kunde utforskats bättre. Och vi önskar oss nu en roman om Cecilia. Lydia Sandgren lär vara på gång med något nytt så en kan ju alltid hoppas. Positivt med Samlade verk är hyllningen till läsaren. Konst och litteratur hjälper människor att handskas med dagens samhälle. Amen, säger jag.