Bönderna. II. Vintern

I andra delen av nobelpristagaren W. S. Reymonts romanserie Bönderna är det vinter.  Undertiteln är också Vintern. I den polska byn Lipce kurar man ihop sig inomhus och väntar. Vintern är sträng; stormarna är många och snön vräker ner. Det är inte mycket som låter sig göras utomhus. Reymont är mästare på att beskriva dessa oväder så att de känns in i benmärgen. Om man heter Hanka och är gift med Antek, som super bort pengarna för sista kon på krogen, så måste man trotsa både snöstorm och kyla för att samla ved för att värma huset åt barnen som håller på att frysa ihjäl. Hon älskar sin förbittrade man som fastnat i sin egen bitterhet och inte kan ta sig för något av värde för att dra pengar till hemmet. Hatet mot fadern gör honom både blind och döv. Fadern, den rike Boryna, är inte heller den som försöker glömma något. Men när han ser den utsläpade Hanka veknar hans hjärta och han försöker  hjälpa henne och barnen. det är daglönarna och de fattigaste som lider värst av snöstormarna och kylan. De fryser och svälter. Någon gång bistår dem någon bättre bemedlad ett knyte med lite nödvändigheter. Kvinnorna samlas hos varandra om kvällarna i en ring runt lampan och spinner. Ibland finns där någon som berättar för dem eller läser högt. Då händer det att de glömmer både spinnrockar och bekymmer. På krogen samlas männen och dricker, grälar och slåss. Där spelas det musik om söndagarna.  

"I Lipce gick allt sin vanliga gång. Den som fått döden på sin lott han dog, den som fått gamman levde gladeligt, den som fått armod klagade, den som fått sjukdomen biktade sig och bidade änden. Och med Guds hjälp trasslade man sig fram dag för dag, vecka för vecka, vecka för vecka, med sitt hopp till våren och i undergivenhet för skickelserna."