tisdag 10 augusti 2021

Skördetid

 Skördetid

På marknaden är det höst -

tomatsäsongen är över. 

De är fortfarande vackra utanpå,

vissa perfekt runda och röda, ett fåtal

missformade, egna, liknar människohjärnor täckta av röd vaxduk -

 

Inuti är de dåliga. Svarta, mögliga -

man måste vara på sin vakt när man tar en tugga.

Här och var bland alla de förstörda finns någon enstaka tomat

som fortfarande är perfekt, plockad innan de började ruttna.

 

Istället för tomater: bara grödor ingen egentligen vill ha.

Pumpor, massor av pumpor.

Träig zucchini, torkad chili trädd å snören, vitlöksflätor.

Knallarna säljer kransar av döda blommor;

knyter färggranna garnbitar kring torr lavender.

Och ett tag fortsätter folk att köpa sånt,

som om de trodde att bönderna snart kommer

se till att allt blir som vanligt igen:

stänglarna åter bära nya ärtor;

den första salladen, så skör, så späd, på nytt

titta fram ur jorden.

 

Istället blir det mörkt tidigt.

Och regnen tyngre,

bär med sig döda löv.

I skymningen nu: en hotfull känsla, en föraning.

Och människor känner detta; de kallar den här tiden för

skördetid, för att få det att låta lite trevligare.

 

I landet ruttnar zucchinin, de söta blå druvorna är slut.

Kanske rotar sig något, men jorden är så hård att bönderna inte tycker

det är värt mödan att gräva mer i den. Varför skulle man?

För att stå på marknadsplatsen under ett tunt paraply, i regnet, i kylan,

utan kunder i sikte?

 

Och sedan kommer frosten: möjligheten att skörda är förbi.

Snön faller; inga mer anspråk på liv.

Nu är jorden vit; när månen stiger glänser fälten.

 

Jag sitter i sovrumsfönstret, ser snön falla.

Jorden är som en spegel:

lugn möter lugn, avskildhet möter avskildhet.

 

Det som lever, lever under jord.

Det som dör, dör utan kamp. 

 

Ur Byaliv av Louise Glück 

Rámus förlag 2021


måndag 9 augusti 2021

Samlade verk

Nu har jag läst klart Samlade verk av psykologen Lydia Sandgren. Det har tagit lång tid och viss möda. På det hela taget tycker jag att det är en väldigt begåvad debut men den borde kortats ner; stramats upp. Lydia Sandgren har dränkt sin egen historia i ord. Det tog tio år för författaren att skriva romanen men en märker inga skarvar i texten. Skillnaden mellan före och innan har helt gått författaren förbi. Avdelningsrubrikerna är till föga eller ingen hjälp och vilken roll spelar Intervjuaren? Jag brukar gärna läsa med en karta i handen, men den lusten infann sig inte nu trots att läsaren ofta får veta hur karaktärerna rör sig i staden Göteborg. Vi har diskuterat boken i vår halländska bokcirkel och vi hade mycket att tala om. För bokmänniskor är det ju alltid roligt med litterära referenser och det fanns det, men författaren kunde gjort mera av dem. Martin, förlagsmannen som gärna velat vara författare, mognade till en omhändertagande, verklighetsnära person. Till skillnad från hustrun Cecilia, den begåvade idéhistorikern som inte klarade av verkligheten utan steg ut genom dörren och försvann. Någon påpekade att Martin spelar en kvinnas roll och att författaren vänt på könsrollerna. Gustav, Martins och Cecilias gode vän, gränslös och genialisk konstnär, är en gåtfull figur som lämnade oss med många frågetecken. Tog han livet av sig? Var han homosexuell? Var han Cecilias älskare? Barnen, med de bibliska sekelskiftesnamnen Elias och Rakel, tas om hand av sin far, Gustav. Rakel läser psykologi och tyska och är den karaktären som vi tyckte bäst om. Lite för mycket utrymme fick det studentikosa livet. Förlagsvärlden kunde utforskats bättre. Och vi önskar oss nu en roman om Cecilia. Lydia Sandgren lär vara på gång med något nytt så en kan ju alltid hoppas. Positivt med Samlade verk är hyllningen till läsaren. Konst och litteratur hjälper människor att handskas med dagens samhälle. Amen, säger jag.

söndag 8 augusti 2021

En smakebit på søndag v. 31 2021

"Hur han föreställde sig att det kunde bli. Han hade gått runt i arbetsrummet och pekat. De kunde sätta ihop sina två likadana skrivbord. Det skulle bli ett kvadratiskt svart bord mitt i rummet. De kunde sitta så att den ena hade utsikt över kanalen och den andra in mot gården. Han sa: På så sätt känner man sig inte övervakad. De pratade igen om det den morgonen. De cyklade längs kajen. Över de ojämna kullerstenarna, som fick allting att vibrera och fingrarna att surra som om det gick en svag ström genom dem. Hon rätade på sig på cykeln och kramade styret. Det är helt knäppt, sa hon. Det kommer ju inte in någon i lägenheten som vi inte själva har släppt in. Det är ingen som övervakar dig."

Från sidan 31 i New Forest av Josefine Klougart


Fler smakebitar hos astridterese på bokbloggen Betraktninger

lördag 7 augusti 2021

Veckans mening v. 31

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördagsutmaning dom han kallar Veckans mening. Vi väljer en mening i det vi just läser som fått oss att stanna till av den ena eller andra anledningen. Just nu läser jag ännu en bok på 700 sidor, New Forest, av Danmarks svar på Virginia Woolf, nämligen Josefine Klougart.

"Hon visste inget om sommaren där och ändå visste hon något, på samma sätt som man inte är obekant med sitt ålderdomsansikte, man har sett det och när det kommer blir man dubbelt chockerad för att det är främmande och redan bekant, och man känner sig förd bakom ljuset av sig själv, du var där hela tiden, jag hörde dig."
 

fredag 6 augusti 2021

Fem en fredag v. 31 2021: Aldrig säga aldrig III

elisamatilda: Fem en fredag v. 31

1. Vad är något typiskt för sommaren du aldrig har gjort?
Träffat så lite folk
 
2. Vilken genre läser eller tittar du aldrig på? 
Romance
 
3. Vad skulle du bara göra om du fick 1 miljon kronor?
Lägga nytt tak. Köpa ny bil
 
4. Vad är något du gjort en gång men aldrig igen?
Haft ett njurstensanfall
 

5. När går du aldrig över gränsen?

När som helst 

onsdag 4 augusti 2021

Orsakullans utmaning 4 augusti

Orsakullans  utmaning 4 augusti: En dag ska jag ...

... minsann åka tillbaka till Japan!

Veckans kulturfråga v. 31 2021

enligt O: Veckans kulturfråga v. 31: Vilket eller vilka kulturella verk om normbrytande karaktärer passar passar  att ta del av under Prideveckan?

Maurice är en postumt utgiven roman av den brittiske författaren E. M. Forster. Den skrevs 1913 - 1914 men författaren ansåg att den inte kunde ges ut förrän efter hans död eftersom den handlar om homosexuell kärlek i det tidiga 1900-talets England. Maurice kom ut 1971 på engelska och på  svenska kom den först 2014 i översättning av Maria Ekman.

Filmen Carrington handlar om den homosexuelle Lytton Strachey (spelad av Jonathan Pryce) och Dora Carrington (spelad av Emma Thompson), som hela sitt liv var djupt förälskad i Strachey. Lytton Strachey tyckte att kvinnokroppen var vämjelig, men det hindrade inte att han och Dora Carrington var bästa vänner i hela livet och alltid ställde upp för varandra.

Absolut noll av Anna Fock handlar om biografmaskinisten Nikita Bokarev, 22, och hans ljusblå (homosexuella) vänner i St. Petersburg. Här finns klassklyftor, utanförskap men också omtanke och sammanhållning. Hiv - smittan sprids och folk dör i aids.  Polisen är våldsam och korrupt. St. Petersburg är mänskligt kallt. Anna Fock har läst ryska men har aldrig varit i Ryssland. Hon fick Borås Tidnings debutantpris för sin roman.