Visar inlägg med etikett Skördetid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skördetid. Visa alla inlägg

tisdag 10 augusti 2021

Skördetid

 Skördetid

På marknaden är det höst -

tomatsäsongen är över. 

De är fortfarande vackra utanpå,

vissa perfekt runda och röda, ett fåtal

missformade, egna, liknar människohjärnor täckta av röd vaxduk -

 

Inuti är de dåliga. Svarta, mögliga -

man måste vara på sin vakt när man tar en tugga.

Här och var bland alla de förstörda finns någon enstaka tomat

som fortfarande är perfekt, plockad innan de började ruttna.

 

Istället för tomater: bara grödor ingen egentligen vill ha.

Pumpor, massor av pumpor.

Träig zucchini, torkad chili trädd å snören, vitlöksflätor.

Knallarna säljer kransar av döda blommor;

knyter färggranna garnbitar kring torr lavender.

Och ett tag fortsätter folk att köpa sånt,

som om de trodde att bönderna snart kommer

se till att allt blir som vanligt igen:

stänglarna åter bära nya ärtor;

den första salladen, så skör, så späd, på nytt

titta fram ur jorden.

 

Istället blir det mörkt tidigt.

Och regnen tyngre,

bär med sig döda löv.

I skymningen nu: en hotfull känsla, en föraning.

Och människor känner detta; de kallar den här tiden för

skördetid, för att få det att låta lite trevligare.

 

I landet ruttnar zucchinin, de söta blå druvorna är slut.

Kanske rotar sig något, men jorden är så hård att bönderna inte tycker

det är värt mödan att gräva mer i den. Varför skulle man?

För att stå på marknadsplatsen under ett tunt paraply, i regnet, i kylan,

utan kunder i sikte?

 

Och sedan kommer frosten: möjligheten att skörda är förbi.

Snön faller; inga mer anspråk på liv.

Nu är jorden vit; när månen stiger glänser fälten.

 

Jag sitter i sovrumsfönstret, ser snön falla.

Jorden är som en spegel:

lugn möter lugn, avskildhet möter avskildhet.

 

Det som lever, lever under jord.

Det som dör, dör utan kamp. 

 

Ur Byaliv av Louise Glück 

Rámus förlag 2021