En smakebit på søndag,

"Längs vägrenen på motorvägen Shinjuku - Takaido fanns här och där särskilda fickor att köra in i och ställa bilen i nödsituationer. Fickorna var gjorda för en bil, ibland för två och ofta upptagna av bilar med bara parkeringsljusen tända, mestadels privatregistrerade privatbilar med vita nummerplåtar, släckt kupé och dunkla, tillbakalutade gestalter. - När konstnären en dag kom att färdas på motorvägen i dagsljus lade han märke till att det inte stod några fordon alls i fickorna, men det kunde ju knappast vara så att motorhaverierna inträffade bara om nätterna. Konstnären frågade sig varför det stod så många nödparkerade bilar just vid elva - tolvtiden, när han var på hemväg från Ginza, och varför de var nedsläckta. Under dessa hemresor från Ginza hade konstnären Ishiokas nyfikenhet tilltagit och han hade börjat titta noggrannare på bilarna som stod parkerade på motorvägen Shinjuku - Takaido"
Från sidorna 10 och 11 i Kvinnan som sålde hästar av Seicho Matsumoto, den japanska kriminallitteraturens grand old man, Vestigo AB 2017

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger sköter numera En smakebit på søndag där vi ombeds dela med oss av det vi just läser - utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

Cardinal

Lånad bild. Giles Blunt

Fruset offer (Forty Words for Sorrow, 2000)
En stilla storm (The Delicate Storm, 2002)Schamanen  (Black Fly Season, 2005)
När du läser detta  (The fields of grief/ By the time you read this, 2006
Fader Död (Crime Machine, 2010)
Until the Night 2012

Billy Campbell. Hulu Press Site

Av en händelse upptäckte jag att på tisdag börjar Cardinal, en ny kriminalserie, i TV4 kl 21.00. Den bygger på den första boken i Giles Blunts serie om kriminalkommissarien John Cardinal i kanadensiska Algonquin Bay som troligen har stora likheter med North Bay, den kanadensiska ort i Ontario där författaren föddes. Forty Words for Sorrow eller Fruset offer som den heter på svenska. Jag har läst alla böckerna och gillat dem väldigt mycket. Miljön är fantastiskt beskriven och en fäster sig även vid John Cardinal. Det är viktigt att en läser böckerna i rätt ordning annars blir det alldeles fel. Billy Campbell spelar Cardinal och det verkar inte fel.

Hett i hyllan på en lördag

Det är visserligen lördag, men jag hänger inte riktigt med. Hett i hyllan kom bort i torsdags, men bättre försent än aldrig. 
Bokföring enligt Monica (som verkar ha gjort en jätteupphandling på bokrean 2014. Hon knaprar oförtrutet på sina inköp ifrån den) säger så här:
"Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?"

Albert Bonniers förlag

Jag har inte läst något av Jussi Adler - Olsen men jag får lust att läsa Kvinnan i rummet när jag nu sitter och bläddrar i den. Det är första delen i en serie om åtta planerade kriminalromaner med kriminalkommissarie Carl Mörck och hans medhjälpare Hafez el - Assad. De tar sig an till synes hopplösa fall. Jussi Adler - Olsens romaner om Avd. Q har blivit en internationell succé, som hyllas av såväl kritiker som läsare. I Kvinnan i rummet har en ung politiker försvunnit spårlöst och medierna spekulerar vilt. Polisen lyckas inte lösa mysteriet och då får Avd. Q rycka in.

Kolibri

Kati Hiekkapeltos protagonist är den unga kriminalpolisen och brottsutredaren Anna Fekete. Kolibri är första romanen om henne. Anna är invandrare i Finland. Hon är ungrare och kommer från forna Jugoslavien. I Finland har hon också brodern Asko som befinner sig på glid. Anna är nyutbildad och får som sin

partner den alkoholiserade, invandrarfientlige Esko. Hon är lite ensam och olycklig; hon försöker sluta röka; hon springer - men i motionsspåret kan ingen våga sig ut längre eftersom en seriemördare är i farten och offren återfinns i löpslingan med ett smycke föreställande en aztekisk gud i fickan. Utöver dessa mord  engagerar sig Anna i den unga invandrarflickan Bihars situation. Och så kommer det sexistiska SMS. Jag tycker att det sociala engagemanget och personskildringen egentligen är intressantare än själva mordgåtorna i Kolibri. Jag har vissa problem med ordval och meningsbyggnad på sina ställen, men jag läste gärna Kolibri och jag kommer att följa upp fortsättningen. Kolibri nominerades till en Petrona Award (brittiska Petrona Award, ett pris som är instiftat till minne av en brittisk deckarbloggare och delas ut i maj varje år för bästa till engelska översatta (och i Storbritannien utkomna) nordiska deckare; deckare av nordisk författare, eller deckare av annan författare som utspelar sig i Norden) och även till det Skandinaviska kriminalsällskapets pris Glasnyckeln
Översättare Marjut Hökfelt; Modernista förlag

Spännande utöver det vanliga

Nu är den slut, The kind worth killing. Otroligt spännande och överraskande från början till slut och då menar jag bokstavligen till de allra sista raderna i boken. Jag förstår att Peter Swanson anses ha skrivit "The rollercoaster - ride thriller of the year". The kind worth killing är däremot fullständigt omöjlig att berätta så mycket om utan att avslöja något. I första delen, The rules of airport bars, möts Ted Severson och Lily Kintner av en slump i baren på Heathrow i väntan på ett försenat plan. De utbyter förtroenden som människor ibland gör när de möter någon de tror att de aldrig ska möta igen. De får var sitt kapitel växelvis och läsaren hinner dra öronen åt sig ordentligt innan det är dags för avdelning två, The half - finished house, som innehåller en växelsång mellan Lily och Miranda Severson, Teds fru. Nu har läsaren förstått att det inte finns någon möjlighet att förutse hur det hela ska sluta. Författaren manövrerar skickligt sin historia. Byggherren Brad Daggett har kommit in i bilden och utgör en betydelsefull pusselbit. I avdelning tre, Hide the bodies well, har även den sympatiske kriminalpolisen Kimbell kommit in på scenen. Vid det här laget har vi att göra med två hjärnor kamp och inte förrän sista meningen är läst kan en förstå hur det (troligtvis) går. Om jag ska invända något skulle jag önskat mig lite mer av personteckning och miljöskildring. Och lite bättre kunskaper om vad en limerick är. Men - jag är mer än nöjd med mitt påskekrim.

Helgfrågan v. 15

Mias helgfråga: Läser du deckare vid påsk? Har du läst något nytt fräscht på deckarfronten på sista tiden? Om ni nu inte läser deckare kanske ni har något nytt fräscht boktips från en annan genre.
Jag minns inte riktigt när det där med påskekrim kom in i mitt liv, men det är många år sedan. Och nu är det tradition. Liksom Bachs Matteuspassion på långfredagen. Mias påskutmaning vågar jag mig inte på eftersom den går ut på att läsa många sidor under påskhelgen. För min del blir det mera umgänge med barn och barnbarn. Lite läsning blir det i alla fall. Några barnböcker (Stalfelt, Bajsboken är högst aktuell här just nu till exempel särskilt för någon som fyller 4 idag. 6 - åringen har läst högt ur Hajar av Sarah Shepphard) och den mycket spännande deckaren The kind worth killing av succéförfattaren Peter Swanson som jag läst ca 1/3 av. Fortsättning följer.

En kvinna i blått

Det är alltid lika trevligt att läsa en ny bok i Ruth Galloway - serien. En kvinna i blått är den åttonde i raden. Ruth Galloway bor kvar i sin ensliga stuga vid saltängarna och havet i Norfolk med dottern Kate. Ruth Galloway är rättsarkeolog och egentligen har hon inte något med kriminalkommissarie Harry Nelsons utredning av morden i pilgrimsorten Walsingham att göra, men hon nästlar sig in ändå. Med en viss rätt, kan en tycka. Ruths och Nelsons tidigare förhållande visar sig vara känt av fler än de vill tro. Nelson har problem på hemmaplan med hustrun, den vackra Michelle. Riktigt hur stora de är vet han egentligen inte riktigt. Men det vet Elly Griffiths och hennes läsare. Nelson är tvärare än någonsin och Ruth verkar inte riktigt på humör heller. Men det har ju sin förklaring.  Miljöskildringen är intressant. Walsingham är en pilgrimsort och hela dess bakomliggande historia stämmer. Kanske tycker jag att de mänskliga relationerna inte är  alldeles trovärdigt skildrade, men det är framför allt slutet jag inte är riktigt nöjd med. Hoppas att det rättar till sig i nästa roman. För det är klart att jag tänker läsa den!

Spansk kriminalroman

Kommissarie Amaia Salazar har fått en seriemördare på halsen i sin egen uppväxtby Elizondo i baskiska Pyrennéerna. Hon har avundsmän i de egna leden och brottas med spöken från sin uppväxt. Den älskade maken James har satt sig i sinnet att Amaia och han ska genomgå ett fertilitetsprogram för att få det barn som åtminstone han längtar så intensivt efter. Amaia vet inte riktigt vad hon vill. Hon drömmer mardrömmar och kan inte tänka på annat är ritualmorden och sin uppgift. Vilket är mer än förståeligt. Dolores Redondo ger sig god tid med Den osynlige väktaren, den första titeln i Baztán - trilogin. Hon levererar lokal - och kulturhistoria och skildrar familjerelationer med alla snåriga komplikationer och låsningar; hon beskriver polisens arbetssätt och kriminaltekniska rutiner. Den osynlige väktaren innehåller också folktro och mystik. Inte helt överraskande associerar jag till Pierre Magnan. Det är samma slags bergslandskap och samma kusliga stämning i skogarna. Fred Vargas är en annan författare som rör sig i liknande landskap. Det finns en mycket ofullständig ordlista i Den osynlige väktaren och en personförteckning som är fullständigt överflödig. Romanen är kanske lite väl ordrik ibland, men jag ska gärna läsa del två i serien.

En smakebit på søndag

"Varje gång kommissarie Amaia Salazar kallades till en brottsplats i gryningen gick hon igenom samma ritual: hon stängde av väckarklockan för att inte väcka James, gjorde ett bylte av sina kläder och telefonen och tassade ner i köket. Hon klädde på sig medan hon drack kaffe med mjölk och skrev en lapp till sin man, satte sig sedan i bilen med huvudet fyllt av röriga tankar, ett vitt brus som alltid upptog henne när hon vaknat så tidigt och sedan följde henne likt efterdyningarna av en oavslutad vaknatt, trots att det tog en timme från Pamplona till platsen där ett offer väntade. När hon körde genom en alltför snäv kurva tjöt däcken och hon blev medveten om hur disträ hon var.  Alltså tvingade hon sig till att fokusera på den slingrande vägen uppåt och in i de täta skogarna omkring Elizondo. Fem minuter senare bromsade hon in vid ett blinkande farthinder och konstaterade att doktor San Martins sportbil var på plats, liksom domare Estébanez jeep. Amaia steg ur bilen, öppnade bakluckan och tog ut ett par gummistövlar som hon höll på att dra på sig när inspektör Jonan Etxaide och kommissarie Montes kom fram. - Det ser illa ut, chefen..."
Från sidorna 9 och 10 i Den osynlige väktaren av Dolores Redondo. Första delen i Baztán - trilogin. Översättning: Manni Kössler.  Bucket List Books.

Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. Dock utan spoilers.
Fler smakebitar HÄR

Ny bekantskap

Den tredje rösten är del två i Cilla och Rolf Börjlinds kriminalromanserie om Olivia Rönning och Tom Stilton. Den tilldrar sig i Stockholm och Marseille. Tom Stilton har kommit på fötter igen efter en tid som uteliggare. Oliva Rönning är klar med sin polisutbildning men känner plötsligt för att  läsa konsthistoria. Hennes "chef" och vän kriminalkommissarie Mette Olsäter hymlar inte med vad hon tycker om det. Den här romanen handlar om hämnd, vinster i vården, människo- och droghandel. Olivia dras mer eller mindre ofrivilligt in i en utredning och Tom Stilton i en annan och plötsligt upptäcker de trådar som sammanfaller. Abbas el Fassi, croupier på Casino Cosmopol, marockan, född i Marseille  och utbildad knivkastare, är nära vän till Tom Stilton. När Abbas ber Tom följa med till Marseille, dit han tror sig ha lokaliserat sin flickvän, tvekar inte Tom. Olivias fall utspelar sig på hemmaplan, d.v.s. Stockholm. Olivia är precis lika dumdristig som i Springfloden, som jag såg som TV - serie, men det är inte riktigt lika påfallande i boken.  Det intressanta i Den tredje rösten är utredningsarbetet och de personliga relationerna. Mette Olsäter (utmärkt spelad av Cecilia Nilsson) och hennes excentriske man Mårten, Tom Stilton (underbar rolltolkning av Kjell Bergqvist), Abbas och Olivia utgör en dynamisk grupp som kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Cilla och Rolf Börjlind har gjort ett gott arbete. Nu över till nästa del Svart gryning.

Moonlight becomes you

Moonlight becomes you blir De viktorianska  klockorna på svenska. Författare är den produktiva amerikanska Mary Higgins Clark, som började skriva på allvar sent i livet när hon blev änka med fem barn att försörja. För länge sedan läste jag henne ganska flitigt och gillade henne. Efter tips ifrån min syster, som vanligtvis inte läser deckare alls, läste jag den här och vi är helt överens. Ingen storslagen litteratur, men trivsamt och spännande. Och på sätt och vis lite aktuellt; missförhållanden i åldringsvården. Små rara damer på eller på väg till ett seniorbeonde för bättre bemedlade luras och/eller får sätta livet till. En rad samvetslösa män och ett par kvinnor också för allt i världen vill på olika sätt skaffa sig vinning på de gamlas bekostnad och naturligtvis håller de varandra om ryggen. Men i kulissen lurar en styvdotter, Maggie, till en av damerna och hon anar ugglor i mossen och sätter igång med sina egna, mycket oförsiktiga undersökningar. Och så går det som det går. Hon befinner sig på bokens allra första sidor levande begravd;  i en kista i en grav med en fingersnodd som genom ett rör leder upp till en (viktoriansk) klocka. På samma gång släpps ju lite luft ner i kistan. Viktorianerna var livrädda för att bli levande begravda och hade därför gjort detta arrangemang. Klockan hade en en rejäl klang och någon skulle också vakta graven. I Maggies fall är det så att någon plockat bort kläppen... Detta är ingen spoiler, för det får en veta med en gång. Och det var inte så att det var så alldeles självklart vem som hade gjort vad eftersom alla var så insyltade med varandra. Kan gott läsas.

Isle of Lewis

Andra delen i Peter Mays Lewis - serie, uppföljaren till Svarthuset, har titeln Lewismannen.  Fin McLeod har slutat vid polisen och sökt sig tillbaka till sina rötter på ön Lewis i Yttre Hebriderna. Där hamnar han omedelbart i ett egendomligt mordfall. En man hittas begravd i en torvmosse, väl bevarad. Spekulationerna börjar genast. Hur länge har mannen legat där? Han har blivit bragt om livet, det är alldeles tydligt. Den lokala polisen George Gunn välkomnar hjälp av den gamle vännen Fin. Tillsammans reder de upp åtskilliga härvor av släktskap, gammal fiendskap, hantering av barnhemsbarn som ingen haft något intresse av, gaelisk kultur gentemot engelsk, motsättningar mellan katoliker och protestanter. Fin möter också sin ungdomskärlek Marsaili, som han slarvade bort i ungdomlig arrogans. Inte desto mindre har de en gemensam son. Marsailis far, Tormod MacDonald, spelar en viktig roll i handlingen. Hans kapitel berättas i jagform. Den gamle mannen har ett dunkelt förflutet och nu håller han på att förlora sig i demensens dimmor. Utredningen leder kors och tvärs på öarna. Miljön beskrivs alldeles utmärkt; vinden, havet, dimman, stränderna, klipporna, buskvegetationen, fiskeredskapen och båtarna. Personskildringen är inte så tokig den heller och själva storyn är väldigt spännande. Svarthuset var jag väldigt förtjust i och Lewismannen gjorde mig inte besviken. Lewispjäserna återstår. Översättare: Charlotte Hjukström. Modernista 2014.

Välskrivet och aktuellt

Vår egen lilla hemlighet, Ninni Schulmans fjärde roman om journalisten Magdalena Hansson på Värmlandsbladet och kriminalkommissarien Petra Wilander och hennes medarbetare i Hagfors. En stiger rakt in i deras vardag med för mycket arbete och för lite tid åt familjen. I arbetet med sökandet efter den försvunna socialsekreteraren Anna - Karin Ehn ligger tidningen ofta steget före polisen. Och vem är först på plats när Anna - Karin Ehns man, Torsten, hittas död? Inte är det polisen. Romanen tar upp våld mot kvinnor och barn i hemmet; sådant som försiggår i det tysta och som är så svårt att upptäcka för utomstående. Vår egen lilla hemlighet är välkomponerad, realistisk, mycket spännande och mörk. Jag tycker mycket om Ninni Schulmans alla romaner, men jag undrar om inte detta är den allra bästa.

Familjen Morrows förlorade paradis

Armand Gamache och hans hustru, som för övrigt är bibliotekarie, ska fira sin trettiofjärde bröllopsdag på hotell Manoire Bellechasse inte så långt ifrån Three Pines i Quebec. Det är mitt i sommaren och väldigt varmt. Bland de övriga gästerna finns konstnärsparet Clara och Peter Morrow från Three Pines. Allteftersom temperaturen stiger utomhus skruvas spänningen upp i romanen. Vi stiger rakt in i ett familjedrama där alla inblandade tigit om var och en sitt genom alla år. Fadern Charles som är död tycks ha varit en patriarkalisk familjefar utan förmåga att förmedla sina känslor för barnen. Modern har upplevts som kylig och avståndstagande. Hon hade sina skäl, men det undrar jag om barnen någonsin fått veta. De fyra barnen, som tävlade om faderns gunst som små, fortsätter med det i vuxen ålder. Det hela når sin kulmen när den förlorade dottern Julia, som inte har haft kontakt med sin familj på många år, omkommer under mystiska omständigheter. Naturligtvis blir det Armand Gamache som tar han om utredningen. Det är något av handlingen i Louise Pennys senaste Armand Gamache - roman Ett förbud mot mord. (Originaltiteln The Murder Stone är bättre.) Den här kriminalromanen passade mig alldeles utmärkt just nu. Mera familjhistoria egentligen än kriminalroman. Jag hade också CD-boken för att varva läsning och lyssning, men det blev läsning för hela slanten. Boken är utgiven av Modernista och översatt av Charlotte Hjukström.
I mars 2016 kommer Ett ohyggligt avslöjande.

Händelser vid vatten

Händelser vid vatten var egentligen inte tänkt att bli en kriminalroman. Jag upptäckte det medan jag skrev, sa Kerstin  Ekman. Miljön är en den lilla byn Svartvattnet i Jämtland på gränsen mot Norge. Tidsmässigt rör det sig på två plan 70- och 90 -talen. Tidsmarkörerna från 70 -talet är många. Kollektiv, palestinasjalar, demonstrationer, Barbie - dockor, preludin som bantningsmedel, eternitplattor, Fred och Frihet, samhällskritik och rå falukorv på smörgåsen. Själva naturen/landskapet har egentligen huvudrollen i romanen; därnäst människorna. Kerstin Ekman är utan vidare vår främsta naturskildrare. Hon berättar att hon ofta sitter ute i skogen på en stubbe och läser eller skriver. En av huvudpersonerna Händelser vid vatten är lärarinnan Annie Raft, som kommer söderifrån för att undervisa barnen i kollektivet i Stjärnberg. Hon kolliderar bokstavligen och bildligen med kollektivets starke man horbocken Petrus. Det är inte lätt för en utböling att komma in i bygemenskapen. Annie är inte precis så diplomatisk heller. Unge Johan Brandberg är också en viktig person i romanen. Tre mord skakar byn. Ett holländskt par mördas under sömnen i sitt tält. Och den som börjar nysta upp trådarna många år senare och närmar sig sanningen får också plikta med livet. Det är mycket spännande. Språket är helt fantastiskt. Kerstin Ekman är en god psykolog och iakttagare. Hennes persongalleri känns mycket levande - på ont och gott. Hon gör sig inga illusioner om mänskligheten. Utvecklingen går obönhörligen framåt på bekostnad av naturen. Skog avverkas och uranbrytning planeras. Händelser vid vatten är en rik roman; så mycket större än själva kriminalgåtan. Den kom ut första gången 1993 och fick raskt Augustpriset, Deckarakademiens pris och Nordiska rådets Litteraturpris. Så roligt att Händelser vid vatten kommit ut i nyutgåva; Bonnier pocket i serien Albert Bonniers klassikerserie.

Rockens roll

Lånad bild

Inte alls så tokig! Jag gillade inledningen och sträckläste sedan ända tills strax före slutet då det stod klart hur det skulle bli. I det längsta vägrade jag att tro det, men, men... så blev det. Synd, men det var riktigt roligt så länge det varade. Löjtnant Frank Hastings leder och fördelar arbetet med den mördade rocksångerskan Rebecca Carlton i Collin Wilcox´ polisroman, Kvinna funnen död. Originalets titel: Mankiller. Vilket var motivet - pengar, avundsjuka, svartsjuka eller hämnd? Frank Hastings och hans medarbetare ringar in dem, som skulle ha någon fördel av Rebecca Carltons död. Det visar sig att hennes familjeförhållanden är minst sagt aparta. Alla är omåttligt rika, men ingen tycker egentligen om den andre. Musikbranschen är också vansklig; det är tydligt. Många skulle gärna ha Rebecca Carlton ur vägen. Collin Wilcox skriver väldigt bildmässigt. Man ser alla scenerna väldigt tydligt för sig. Personteckningen är kanske inte den mest djuplodande, men det är roligt att följa polisernas resonemang i utredningen. Manhattanserien - de stora deckarna i det lilla formatet. Kvinna funnen död är översatt av Peter Lindforss.

Englands svar på Stephen King?

Hud av Mo Hayder är den fjärde boken om kriminalkommissarie Jack Caffery och den andra i Walking Man - serien. (Ritual är den första.) Mo Hayder är född 1962 och har vunnit många fina priser för sina kriminalromaner. Hud tilldrar sig i Mendip Hills söder om Bristol och Bath i Somerset i England. Caffery arbetar tillsammans med polisinspektör Phoebe "Flea" Marley som är chef för Avon och Somersets dykenhet. Det är olidligt spännande att följa Fleas våghalsiga dykningar på jakt efter en kvinnokropp i de bottenlösa Älvgrottorna, ett system av översvämmade kalkbrott och grottor där romarna brutit bly och som förbinds av vindlande tunnlar.  Caffery förbryllas av några dödsfall som arrangerats så att de ska se ut som självmord. Det finns en spänning mellan Caffery och Flea. Men i den här romanen kompliceras deras relation på ett sätt som ingen utav dem - och definitivt inte läsaren - kunnat förutse. Jag frågar mig ideligen varför jag läser Mo Hayders kusliga kriminalromaner. Men hon har ett sätt att berätta som gör det omöjligt att sluta läsa. Hennes sinne för de dunkla krafterna i livet är osvikligt och hon släpper loss dem i suggestiva miljöer; vattenfyllda, övergivna gruvor i enslig miljö under månskensnätter till exempel. Ensamvargarna Caffery och Marley är också karaktärer att sympatisera med. Flea bär en tung packning med sitt förflutna och den blir lättare i den här berättelsen.

Lyckat examensarbete

Set Mattsson ( född 1956) är sjuksköterskan som blev journalist som blev författare. Man kan märka av alla tre professionerna i  Onskans pris kom ut 2012 på Historiska Media och var resultatet av författarens studier vid Lunds universitets författarskola. Handlingen är förlagd till Malmö under 1945 och 1946. Kriget är slut; flyktingarna väller in till Malmö och de placeras bl. a. på Malmö Museum.  Somliga åker direkt till Epidemisjukhuset eftersom de lider av fläcktyfus. Kvinnan som står vid relingen och petar på sina sårskorpor i söndagens smakebit är polska och råkar ganska omedelbart efter landstigningen illa ut. Kriminalöverkonstapel Douglas Palm får extra mycket att göra. Bland flyktingarna döljer sig också krigsförbrytare som det gäller att fånga in. Hustrun Anna engagerar sig mycket i sitt arbete på flyktingförläggningen. Polissystern Sara Edgren tillkallas allt som oftast och journalisten Jonnervik är aldrig långt borta. Samtidigt måste det vanliga polisarbetet fungera. En pedofil härjar i staden och förbryllar polisen.
Set Mattsson berättar vardagligt utan stora åthävor. Ondskans pris är omsorgsfullt komponerad och man förstår att Set Mattsson tillbringat åtskillig tid i arkiven. Romanen bygger till dels på verkliga händelser. Polisarbetet har författaren kontrollerat genom samtal med poliser. Tidsmarkörerna är många; Edvard Perssons film Klockorna i Gamla stan,  Solidar, Hermodskurser, m.m. Någon enda gång undrar jag vart vi är på väg och känner att jag skulle velat stryka ett stycke, men det går snabbt över. Ondskans pris förenklar ingenting. Inget är svart eller vitt. Gråzonerna överväger och får en att fundera över att det vi ser kanske inte är själva verkligheten utan något helt annat. Upplösningen är överraskande. Gång på gång till och med. Jag rekommenderar Ondskans pris. Nästa del, Svekets offer (2013), finns redan i pocket. Tredje delen, Fruktans tid (2014), kommer i pocket i maj. Ska bli trevligt att träffa det sympatiska paret Palm igen.

Kaosutmaning 2015

Svarta vatten

Tänk, att få sin debutroman nominerad till alla möjliga priser, bl. a. Orangepriset och hyllas av Dennis Lehane, James Ellroy, Georges Pelecanos och Val McDermid! Det är vad som hänt LA - författaren Attica Locke och hennes roman Svarta vatten. Den tilldrar sig i Houston, Texas, 1981.  Jay Porter är jurist och har bjudit sin gravida hustru på en romantisk båtfärd med månsken och ljus från staden vid flodens stränder, men inget blir som han tänkt sig. Inte hade han i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig att det skulle bli skottlossning och att de skulle fiska upp en medtagen kvinna ur flodens svarta, oljiga vatten. Inte hade han kunnat tänka sig att detta skulle bli början till en härva av händelser med trådar bakåt i tiden till hans politiska aktiviteter i den svarta medborgarrättsrörelsen. Händelser i det förflutna gör också att Jay Porter dras med en rädsla för myndigheter, inte minst då poliser. Jays svärfar ställer krav på Jay. Han vet att Jay känner stadens vita borgmästare Cynthia Maddox och vill dra fördel av det. En politisk medspelare från förr vill att Jay ställer upp i demonstrationer för hamnarbetarna. Jay vill bara arbeta, vara make och familjefar, men han dras ovillkorligen med i en malström av händelser som alla hänger ihop med varandra. Jay Porter är ingen hjältemodig protagonist. Han är mänskligare än så. Över huvud taget finns det faktiskt ingen människa i hela boken som verkar vara speciellt sympatisk. Allt går på skruvar; folk har hållhakar på varandra och ingen verkar riktigt pålitlig. Mera än Jays hustru Bernie i sina mörkblå Schollsandaler. Intrigen är skickligt konstruerad och spänningen är det inget fel på. Jag ser fram emot nästa roman av Attica Locke. Enligt hemsidan är titeln Cutting Season.

Vardagligt och spännande

Tredje boken av Ninni Schulman om journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund. Svara mig om du kan är titeln. Denna gången följer vi jaktlaget i Uvanå i Tiomilaskogen, i slaktboken, i badtunnan och i hemmiljö.
En tjuvskytt har skjutit en varg vilket rör upp känslor i alla läger och som om inte detta vore nog blir en av älgjägarna skjuten på sitt pass. Pär Sanner har haft sin dotter Alva med sig och hon är nu försvunnen. Hagfors - polisen får det knepigt. Alla har något eller någon att skydda. Osynliga trådar slingrar mellan flera av de inblandade. Samtidigt är ju också poliserna människor med allt vad det betyder av privatliv och familjebekymmer. Magdalena Hansson är egentligen barnledig, men kan ändå inte hålla sig ifrån arbetet. Naturligtvis vill hon hålla sig i framkanten eftersom Värmlandsbladets lokalredaktion i Hagfors hotas av nedläggning. Sonen Nils är adopterad och tycker att han får komma i andra hand och att Magdalena favoriserar sitt nya lilla barn, flickan Liv. Misstron människor emellan, trolöshet och oärlighet komplicerar tillvaron alldeles i onödan. Inte minst för de inblandade utredarna.
Svara mig om du kan är ingen revolutionerande kriminalroman, men den skildrar vardagen på ett sympatiskt, mänskligt sätt. Och den är spännande.