Mammorna

I Alexandra Pascalidous nya bok Mammorna får tjugo mammor ifrån olika länder boende i svenska förorter tala fritt utan att författaren lägger sig i. De är i olika åldrar och faser av livet. De lever mitt ibland våld och kriminalitet. Oftast är de ensamstående mödrar som väcks mitt i nätterna av poliser som berättar att deras älskade söner mördats. De lever mitt i våldet och kriminalitetens utan att delta. De bor i miljonprogrammen, ofta s. k. no-go-zoner, och de kämpar mot alla odds. Somliga mammor tvingas ange sina egna söner  och kan andas ut när de sitter häktade. Alexandra Pascalidour upptäcker att det inte finns någon forskning gjord på området ; ingen har gjort någon rapport; ingen har intresserat sig. Dessa mödrar finns inte. Jag tycker att ett genomgående drag verkar vara att kvinnorna valt fel män. Eller att fel män valt dem. Jag har inte läst alla berättelserna ännu, men det är starka historier, somliga med en mycket personlig röst och ett eget  språk. För många av dessa mammor är förorten deras egen miljö som de inte vill lämna ens när de får en möjlighet. Det är skillnad på orten och bilden av orten påpekar författaren i bokens sista kapitel som har titeln: Mammorna och miljonprogrammen. Pascalidou gör rätt som låter kvinnorna berätta fritt. Hon utgår ifrån sin egen mors livsöde vilket är en grund för det egna engagemanget.

Titel: Mammorna
Författare: Alexandra Pascalidou
Förlag: Atlas
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 345