fredag 10 augusti 2018

Den brutna kvinnan

Monique och Maurice har varit gifta i tjugo år. Lyckligt, tror Monique, och blir helt förkrossad när Maurice berättar att han träffar en annan kvinna, Noëllie, sedan ett år tillbaka. För Monique har Maurice och de två flickorna varit hela livet. Flickorna är vuxna och utflyttade och Monique har friheten att fördriva sina dagar med att träffa väninnor, gå på bio och muséer. Hon behöver inte arbeta och vill inte heller. Väninnorna har det ungefär som hon. I sin nöd rådfrågar hon nu dem alla. Det visar sig att de flesta känt till Maurice älskarinna. Några av dem säger åt Monique att ta det lugnt och vänta ut förhållandet. Men Monique känner på sig att detta inte är något tillfälligt litet vänsterprassel. Maurice och Monique grälar och det sägs saker som sedan är omöjliga att släta över och glömma. Maurice skriker åt henne att han slutat älska henne för länge sedan. Han tar tillbaka, men en tror honom knappt. Monique tappar orienteringen totalt; hon blir oförmögen att tänka på något annat än sin egen olycka och. En kan misstänka att Simone de Beauvoir vet vad hon talar om. En känner Moniques förtvivlan, bitterhet och gränslösa sorg. Nedtrappningen mot ett psykiskt sammanbrott skildras med plågsam psykologisk klarsyn. Romanen är utformad som en dagbok. Monique är öppenhjärtig och skonar på inget sätt sig själv heller. Den brutna kvinnan är en hjärtslitande roman skriven 1967 på ett klart och rent språk. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer; ellerströms förlag 2018.

3 kommentarer: