måndag 6 februari 2012

Skilda världar

Justin Lévy, dotter till den kände filosofen Bernard - Henri Lévy och den vackra modellen Isabelle Doutreluigne berättar för andra gången om sitt och moderns förhållande i En ovärdig dotter.
Sekwa 2011. Översättning: Alexandra Dumas.
Autofiktion igen.


Den förra boken
Vi ses på Place de la Sorbonne kom 1996.
Temat är detsamma. En egoistisk och utlevande mor som tar mycket lätt på moderskapet. En dotter som lever utan trygghet, kärlek, fasta regler och tydliga gränser som ett barn både vill ha och behöver. Fadern försöker hjälpa till ekonomiskt och det vet modern att utnyttja.
Justine - som i boken kallas Louise - väntar nu barn och modern har just fått beskedet att hennes cancer har kommit tillbaka. Det går snabbt utför. Louise har dåligt samvete för att hon inte tycker sig räcka till för modern. Hon ser hur modern förlorar sin mänskliga värdighet. Hennes kropp ätas av cancern; hon förlorar sin skönhet; det luktar illa i sjukrummet och hon plågas.
Louise värnar om sitt lilla ofödda barn som hon vet är en flicka.
Louise känner moderns ensamhet. Hon vet inte om modern uppfattat att hon ska bli mormor.
Och hon är osäker på om modern förstår att hon kommer att dö.
Louise känner oro över att hon inte ska kunna bli den mamma barnet behöver. Hon har ju ingen förebild.Och hon skäms för sina tankar, känslor och reaktioner.
Det är mycket väl skildrat; naket och ärligt. Texten flyter lätt och tyngs inte av onödiga ord eller utfyllnader Den ena människan går ur tiden och ett litet nytt liv kommer tar sin början.
Alice, Louise och Angèl är tre länkar i kedjan. Louise inser att det är livets villkor.
Hon håller helt enkelt på att bli vuxen.
Mitt i allt det hemska och svåra finns också en absurd, farsartad humor.
Hela boken berör. Men kanske första delen är den mest gripande. Louises brottning med sina två vissheter.. Moderns ovilja att ta till sig. Två såriga ensamheter som tangerar varandra.
Senare delen är ljusare och ägs av det lilla barnet.

Jag börjar till och med förstå att det kan finnas en tanke med det beiga omslaget som irriterade mig från början.

"Endast den som inte fått tillräckligt med kärlek kan älska så ångerfullt"
avslutar Ingrid Elam sin recension i DN

4 kommentarer: