Att se stjärnor på ljusa dagen

Efter att ha hört Astrid Regnell berätta om sin doktorsavhandling från 1999 om August Strindbergs En blå bok 1 - 3. 1907 - 1912 lyssnar jag på ett annorlunda sätt på radioföljetongen
Tjänstekvinnans son. Och uppmärksammar omedelbart ord som ljus, skugga och förlåtelse.
Efter gårdagens föreläsning har dessa ord laddats med ny innebörd.
Att se stjärnor på ljusa dagen: förvandling och försoning i August Strindberg En blå bok är titeln på Astrid Regnells avhandling. (Upptäckte just att den finns bland reaböckerna på Adlibris!
Den är däremot inte särskilt vanlig på biblioteken.)
Astrid Regnell inleder med att ställa frågan om Strindberg var helt galen eller bara lite vardagstokig.
Så tar hon avstamp i texter ur någon av de 365 uppsatserna om en sida i varje del av En blå bok. En vanlig andaktsbok innehåller också 365 texter,
en för varje dag. Strindberg brottades med religionen i denna bok som tillkom sent i hans liv. Alkemin betraktar han också som en religiös livsåskådning.
Den alkemistiska processen motsvarar den religiösa utvecklingen mot försoning. Guld och stjärnor symboliserar själens frälsning och försoning. Den jordiska, begränsade världen motsvaras av en gudomlig, osynlig, omätlig värld som egentligen är den verkliga. Strindberg vänder sig mot den moderna astronomiska världsåskådningen.
Pekoralastronomin heter en av uppsatserna. Strindberg strävar efter det sköna och vackra snarare än det vetenskapligt korrekta.
Till en början var Strindberg darwinist men det blev annorlunda mot slutet av hans liv. Den samtida Oscar Levertin var skeptisk mot djupet i Strindbergs religiösa omvändelse.
I anknytning till En blå bok nämndes också Baudelaires korrespondenser och Swedenborgs andliga världsåskådning.
Astrid Regnell väckte många funderingar och kastade ett nytt ljus över hela August Strindbergs författarskap. Jag blev definitivt nyfiken på En blå bok.
Och - så klart - på Astrid Regnells egen bok. Som jag naturligtvis beställde på stört!