Great loves

Den här vackra boken A mere interlude av Thomas Hardy ingår i en serie -  

Great loves - som ges ut av Penguin Books.

Andra titlar i serien

är till exempel The Kreuzer Sonata av Leo Tolstoy

Mary av Vladimir Nabokov

Alla titlarna finns i serien finns HÄR

Rosor och törne

Det är en klar fördel att ha Drottningens juvelsmycke i färskt minne när man läser Lacrimosa av 

Eva - Marie Liffner. Det kräver ändå koncentration. Men det är väl värt mödan.

Innan jag riktigt kom in i Lacrimosa hann jag bli ganska förbryllad. Det var mycket jag inte fick grepp om. Men snart började  poletterna falla på plats och alla associationer och symboler blev till spännande utmaningar.

Det är mycket skickligt gjort från början till slut. Eva - Marie Liffners språk är fantastiskt spänstigt och njutbart med tidsenliga ord;  tryfferat med tidstypisk franska. 

Hennes sätt att beskriva dofter (lukter) och färger; hur vattnet daskar mot båtens sidor; hur duvorna klapprar med vingarna; och allt detta som skymtar i dimman eller ses i ögonvrån eller skyms av rök eller anas bakom det som ses. Allt rymmer sin motsats; ben och mull; dröm och verklighet; hat och kärlek; skuggan som är ljusets tvilling.

Lacrimosa börjar med slutet på själva berättelsen. Verket tar hämnd på sin upphovsman, som ju då är själva Carl Jonas Love Almqvist. 

Huvudperson är Ros/Rose/Ross.

Hen genomgår en utveckling från animal coeleste i Finland till Almqvists styvson till Rose vid teatern till Ross i Genua. Det kan låta egendomligt, men lita på att Eva - Marie Liffner får ihop det!

Lacrimosa är en romantisk text precis som Drottningens juvelsmycke.

Den är också feministisk och innehåller många resor. 

Tidsplanen glider ut och in i varandra och miljön växlar mellan Fagervik i Finland, Stockholm och Genua.

Lacrimosas vackra omslag är gjort av Sara R. Acedo. Rosorna, törnet, masken och tåren - eller är det pärlan som fanns i graven med den vackra gröna sammetsklänningen? - är bara en liten del av alla symbolerna i romanen.

Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. 

Men det var Tomas Bannerhed som fick det för Korparna.

Jag är glad att jag slapp välja.

Platt som ett holländskt landskap

Jag läser vidare i Radikaler och viktorianer av Ruth Halldén och kommer till Anthony Trollope, (1815 - 1882).

Ännu en viktoriansk författare som var omåttligt populär under en tid och sedan glömdes bort.

Trollope skrev breda familjeromaner som lämpade sig väl för högläsning.
Han var lättläst och fick en mycket vid läsekrets. Trollope räknades inte som lika "fin" som George Eliot, Charles Dickens eller Thackeray. Han rörde sig fritt mellan olika samhällsklasser i romanerna som var många och omfångsrika.
Han blev mycket folkkär.

Men Henry James kallade honom "platt som ett holländskt landskap" och Virginia Woolf ägnade honom ingen uppmärksamhet alls.

Men sedan kom en vändning. Det kom ut en rad biografier och det bildades ett Trollope - sällskap.

Trollopes uppväxt var ganska sorglig. Han kom från ett högre medelklasshem, men fadern lyckades inte försörja familjen. Den företagsamma modern började då skriva underhållningsromaner och reseskildringar.
Anthony Trollope lyckades inte bra i skolan; han var mobbad och räknades vara på gränsen till efterbliven.

Så småningom vaknade han till och fick  arbete som kringresande postinspektör. 

Han trivdes utmärkt med resandet och började skriva ner intryck av människorna omkring sig. Och till slut föll det honom in att han kanske kunde gå i moderns fotspår.

Det visade sig att han skrev lika snabbt och lätt som hon och han gjorde inga ändringar.

1855 slog han igenom med The Warden, som enligt Ruth Halldén är ett av mästerverken inom den engelska litteraturen. The Warden inleder en serie om sex romaner The Chronicles of Barsetshire. Den sista romanen i serien The Last Chronicle of Barset kom ut 1867.

Romanerna tilldrar sig i en liten fiktiv stad i södra England.

Landskapet Barsetshire sammanfaller ungefär med Dorset.

Trollope intresserar sig särskilt för prästerskapet och lågadeln.

Och han visar sig vara en utmärkt kvinnoskildrare.

Kvinnorna är ofta intelligenta, starka och handlingskraftiga i motsats till sina mera slätstrukna män.
Trollope hade många berömda fans och  Henry James lär ha ändrat inställning
och dessutom påverkats av Trollope  i det egna skrivandet.
Allt som allt blev det 47 romaner, några novellsamlingar och reseskildringar.
Så produktiv som han var hade han aldrig fått Nobelpriset i litteratur.
Fråga Joyce Carol Oates! 

SÅ HÄR
skrev jag efter att ha sett ett antal BBC - filmer som bygger på Trollopes romaner.

Livet på landet

Kilvert´s Diary - engelskt lantliv 1870 -1879 sådant det tedde sig för prästmannen Francis Kilvert (1840 - 1879). 

William Plomer gjorde urvalet och skrev förordet.

Francis Kilvert föddes i Wiltshire och kom att arbeta både i Wales och Wiltshire.

Han var mycket omtyckt; var ung och charmerande och räknades som en tillgång i sociala sammanhang. 

Men hans dåliga ekonomi gjorde att han trots det inte var något gott parti.

Francis - Frank - Kilvert skrev dagböcker. Han var en god iakttagare, intresserad av människor, vardagsliv, naturen och med sinne för detaljer.

Dagböckerna har kommit ut i olika utgåvor och urval. 

Man har till och med gjort en Kilvert för barn.

Kilverts nyblivna hustru blev änka efter en månads äktenskap (maken dog av bukhinneinflammation) och hon censurerade de delar av dagboken som handlade om henne och deras första tid tillsammans. 

Andra släktingar förstörde av okänd anledning flera  andra delar.

Från början fanns det 22 delar av dagboken.

De fyra delar som nu finns kvar bevaras på The Nationla Library of Wales.

1976 gjorde BBC en TV - dokumentär om Francis Kilvert kallad  

Vicar of this Parish.

En dramatisering gjordes också. 

Inte heller dessa program finns att få tag i längre.

Men - i januari 2013 kommer en ny Kilvert´s Diary på förlaget

Vintage Classics. 

En bra bok

"Vad är det för mening att läsa skönlitteratur? Det är en fråga jag aldrig ställer mig själv, lika lite som jag frågar mig varför jag äter."

Så skriver litteraturkritikern Ruth Halldén i inledningen till En bra bok från 1991.

Hon talar om att hon som barn fick läsa precis vad hon ville och att hon utvecklats till en läsare som läser allt varhelst ord uppenbarar sig.

"Jag kan stå och hålla i en djupfryst kalkon och fastna i texten som vore det en bestseller. Det är alltså - för den födde läsaren - på ett elementärt sätt nöjsamt att sätta samman ord till betydelser. Och hur nöjsamt är det inte då, när betydelserna syftar till något mer än praktiska meddelanden, när orden ger en bild av världen och livet."

"Som ensam bokläsare har jag friheten att vara mig själv i fullt majestät... Författarna kommer mig ändå till mötes... Var i hela världen befinner man sig eljest i ett så tolerant sällskap?"

Ruth Halldén blev så ofta tillfrågad om litteraturtips att hon beslöt att samla några i en bok.

Femtio stycken blev det i alfabetisk ordning; från olika språkområden mestadels från 1800 och 1900-talen. Och hon blandar friskt. 

Choderlos de Laclos, Farliga förbindelser (1782, förresten)

Madame de Lafayette, Prinsessan de Clèves (1678)

Irmgard Keun, Konstsilkeflickan

Willy Kyrklund, Solange

Bröderna Goncourt, Dagbok (1872 -96)

Yokio Mishima, Demaskering

Barbara Pym, Höstlig kvartett

Italo Svevo, Zenos bekännelser

John Kennedy Toole, Dumskallarnas sammansvärjning

Fay Weldon, Röksvamp

E L Voynovich,, Spyflugan (1897)

För att ta några exempel.

Läsaren väljer själv det som tilltalar och berör.

Men som läsare ska man också ge författaren en rejäl chans, d.v.s. inte ge upp direkt utan läsa en bra bit i boken.

"Vad som är en bra bok är naturligtvis en subjektiv bedömning. För mig är det alltid en bok med stark personlig utstrålning. Jag ser författaren som en vän och boken som ett samtal. Man älskar den eller inte."

Ruth Halldén är alltid inspirerande att läsa. 

Och den här lilla boken har mycket att ge.

Omslagsbild: Auguste Renoir

Vagabond ways

År 2000 kom Faithfull: an autobiography av den engelska sångerskan och skådespelerskan 

Marianne Faithfull, som föddes 1946 i Hampshire.

Minnen, drömmar, reflektioner är fortsättningen som har kommit i år. 

Båda böckerna är skrivna tillsammans med David Dalton.
Förlaget är Bakhåll.

Marianne Faithfulls temperamentsfulla mor, Eva, var av judisk börd och bodde i Wien. 

Fadern, den språkbegåvade major Glynn Faithfull, var spion åt MI16.

Det var också i Wien de träffades och hon blev hans förbindelse i Wien och de blev också störtförälskade.

Ingen av dem hade väl tänkt sig att dottern skulle välj den bana hon valde. 

Redan som 17 - åring debuterade Marianne Faithfull som sångerska.

Hon gifte sig och fick sonen Nicholas. Under fyra år levde hon med med Mick Jagger, men fann sedan att hon inte ville spela rollen av bakgrund till en världsstjärna.

Farbror Bill (författaren William Burroughs) förförde henne bildligen med boken The Naked Lunch.

Det var efter att ha läst den som MF bestämde sig för att börja knarka.

Faster Allen (poeten Allen Ginsburg) var nog snäll på sitt karaktärslösa sätt men absolut inget lämpligt sällskap för en ung flicka.

Under en tid var Marianne Faithfull en fullfjädrad hemlös heroinist som bodde på en mur.

Men hon tog sig samman, reste på sig och kom igen.

Hon råkade också ut för allvarliga problem med njurar och lever.
Men hon kom igen.

Så fick hon cancer, opererades - och kom igen.

Hon berättar distanserat och humoristiskt om sitt liv och sina många möten med författare, konstnärer och musiker. De klassiska författarna var också väldigt levande i de bohemiska konstnärskretsarna vid den här tiden, d. v. s. 60- och 70-talen. 

Marianne Faithfull berättar om författarinnan Caroline Blackwood, som var en väldigt kär väninna och som dog i cancer. Hon bibehöll sitt sinne för svart humor ända till sista andetaget på Mayfair Hotel, vilket var det ställe dit de rika drog sig för att dö.

(Jag vet att jag läst The Stepsdaughter och Mary Rose av Caroline Blackwood; två väldigt mörka romaner.)

Det framgår väldigt tydligt att man levde aningslöst ansvarslöst och totalt utan tanke på följderna.

Marianne Faithfull tar numera avstånd från det destruktiva levnadssättet och har valt att vårda sin kropp och sitt liv över huvud taget på ett helt annat sätt. Slut med droger och rökning! Hon tränar till och med pilates!

Cancern blev det slutgiltiga skrämskott.

Det är är ändå väldigt roligt att läsa om alla popgrupper, författare, musiker levnadsöden, dråpliga historier och självironiska avslöjanden.
Marianne Faithfull har alltid varit ytterst noggrann med sin stil så det har varit märkeskläder för hela slanten. Och hon älskar att shoppa.

Minnen, drömmar och reflektioner är något av en tidsspegel. Jag tror kanske att minnet och avståndet i tid har slipat av de värsta kanterna.
Men det räcker till ändå.
Personregistret är värdefullt. (Som alltid.)

Marianne Faithfulls officiella hemsida hittar du HÄR

Klassikersommar. 6

Nu har jag äntligen läst Drottningens juvelsmycke  eller Azouras Lazuli Tintomara (1834) (Törnrosens bok IV) av den mångfacetterade och gåtfulle Carl Jonas Love Almqvist (1793 - 1865).

Den finns med på listan över Lyrans 100 klassiker

och är en av de titlar jag planerade att jag skulle läsa i sommar.

Jag har försökt så många gånger men texten har inte tilltalat mig. 

Kanske beroende på att den uppbrutna formen; blandningen mellan epik och dramatik. Vad vet jag?

Denna gången blev jag riktigt fascinerad - både av själva Tintomaragestalten ("det himmelska djuret"), det historiska skeendet (det var jätteroligt att kolla fakta), idén med ramberättelsen om Jaktslottet där herr Hugo Löwenstjerna och bland andra Almqvists alter ego Rickard Furumo varje kväll sitter i gula salongen, idkar högläsning och diskuterar litteratur.

Hela berättelsen med alla intriger är spännande också.

Tidsmässigt rör det sig om tiden strax före, under och efter mordet på 

Gustav III.

Väldigt mycket stämmer överens med det historiska skeendet och man känner också igen namnen på större delen av människorna i och omkring hovet.

Tintomara är den undflyende, androgyna naturvarelsen som sprider olycka omkring sig och sorglöst drar vidare. Hen har inte förmågan att engagera sig känslomässigt; hen är ensam och mot slutet av berättelsen finns en Getsemane - passage där jag tycker att hen verkligen lider av att vara övergiven av alla. Tintomara befinner sig i en kyrka, men hen vet inte vad man gör i en sådan och varför. Hen är varken döpt eller konfirmerad.

Almqvist hade som så många andra vid den här tiden tagit intryck av Walter Scott, den historiska romanens fader. Däremot kan inte Drottningens juvelsmycke räknas som en historisk roman eftersom den behandlar en tid som är alltför näraliggande.

Både Scott och Almqvist reste omkring i de trakter där de hade för avsikt att förlägga sina romaner och studerade naturen.

Och båda skildrade politiska intriger.

Shakespeare, Emanuel Swedenborg och Jean Jacques Rousseau var en andra inspirationskällor.

Drottningens juvelsmycke är också en Stockholmsroman. En karta över Stockholm förhöjer läsupplevelsen.

Almqvists eget liv var mycket dramatiskt. Han var ett brådmoget, modersbundet barn, en flitig och intresserad student; han blev journalist, resenär, romantiker (Drottningens juvelsmycke), realist, samhällskritiker (Den svenska fattigdomens betydelse), feminist (Det går an till exempel) och landsflyktig.

Carl Jonas Love Almqvist ligger begravd på Solna kyrkogård inte långt från där slutscenen i Tintomara utspelade sig.