Köpt och läst under resan

I en bokhandel i Tokyo hittade jag Hotel Iris av en mycket känd japansk författarinna, Yoko Ogawa. I svensk översättning finns En gåtfull vänskap, men hon har skrivit många fler böcker som finns på engelska.
I kassan trädde man på ett helt intetsägande omslag. Japanerna vill inte att andra ska se vad de läser på tåg, bussar och i tunnelbanan. Det läses mycket det såg jag under allt åkande. Man läser på sitt eget språk. Det var mycket förvånande att nästan ingen talade någon vidare engelska. Men alla var mycket glada för att försöka visa oss tillrätta när vi stod med kartan i högsta hugg. Över huvud taget möttes vi av vänlighet och artighet. Och trots folkmyllret kändes det inte besvärande. Det märks att japanerna är vana att vara många på samma ställe. Och köandet är helt exemplariskt. Tåg och tunnelbanevagnar stannar exakt på de ställen där ett par fötter på marken visar var kön ska börja och där man sen kan kliva på.

Hotel Iris är ett märkligt kammarspel om den mycket unga Mari som är sjutton år och träffar en man som är femtio år äldre, bor på en ö och säger sig vara översättare. Marie inleder ett i det närmaste sado - masochistiskt förhållande med honom. Han är lika undflyende som suspekt. In i bilden kommer mannens stumme unge släkting. Havet, hettan  deras ensamhet bland alla människor - allt skildrad med lågmäld lyhördhet. Sparsmakat, helt enkelt.

Konstnär i den flytande världen

Kazuo Ishuguro född i Nagasaki 1954 men uppvuxen i England, har skrivit en rad romaner varav den mest uppmärksammade, Återstoden av dagen också filmats.Han har haft en rad olika sysselsättningar, men lever idag helt på sitt författtarskap.
Ishiguro är mycket musikintresserad och har bl. a. skrivit musik till jazzsångerskan Stacey Kent.
En mer udda verksamhet är väl den som drevkarl på Balmoral.
En del av Ishiguros romaner tilldrar sig i Japan och handlar ofta om felaktiga livsval och ånger.
Konstnär i den flytande världen kom ut 1986 och den renderade honom Whitebread - priset. Romanen handlar om den gamle en gång så berömde konstnären Ono Masuji som minns sitt liv,  konstnärskapet, eleverna, sin döda hustru och den döde sonen. Berättelsen utspelas 3 - 4 år efter andra världskriget. Masuji går omkring i sitt delvis sönderbombade hus, påtar lite i trädgården och förhandlar med en annan familj om giftermål för sin dotter Noriko som redan är 26 år och har en strandad förhandling bakom sig. 
Under sin aktiva tid ställde sig Ono Masuji  med sin konst på krigsivrarnas sida. Han tänker på de människor som såg upp till honom och som han i sin naivitet skadade. Det nya Japan är under uppbyggnad. Gamla traditioner möter nya mönster; stora byggnadkomplex tränger undan gammal bebyggelse. Det anses till och med vara i sin ordning att kvinnan under äktenskapsförhandlingarna visar en viss frimodighet! Annars är kvinnosynen unken. Lille dottersonen Ichiro kallar moster Noriko "olydig" när hon inte gör som han säger!
Som jag ser det syftar "den flytande världen" dels på stadens nöjeskvarter; dels på tiderna som är stadda i förändring.
Den stora behållningen med Konstnär i den flytande världen är språket; så klart och avskalat och ibland poetiskt. 
Översättningen är gjord av Ann Henning. Bokförlaget Viva

Sparvar och vintertranor

Takashi Matsouka 
Sparvmolnet 
Översättning: Kjell Waltman
Richters förlag 2003 

Året är 1861. Japan skakas av inbördes stridigheter och oro. Samtidigt hotar främmande makter utifrån.
Samurajväsendet är på väg mot sitt slut och kristendomen vinner insteg.
Den unge samurajen Genji kan förefalla lättsinnig och oerfaren men besitter ett lugn och en klokhet som visar sig i trängda lägen. Han älskar den undersköna geishan Heiko som har farliga förbindelser i motståndarlägret.
Tre kristna missionärer, Emelie, Matthew och Zephania, kommer till Edo och tas hövligt emot av Genji, något han blir mycket kritiserad för. Främlingar ses fortfarande med oblida ögon trots att den amerikanske sjöofficeren Matthew Perry  många år tidigare gjort flera expeditioner till Japan och bidragit till att öppna det stängda landet som är traditionsbundet och konservativt.
Genjis och Heikos öden  flätas samman med två av missionärernas. Kulturkrockarna är intressanta liksom de språkliga svårigheterna. Striderna är många och fruktansvärt blodiga. Grymheten  hänger samman med uppfattningen att döden inte är något att frukta. Vanäran är det värsta.
Tidsplanen skiftar; de olika släkterna och klanerna och deras relationer sedan århundraden tillbaka kan ibland te sig något förvirrande. Kärlekshistorierna skildras mera förstrött och utan större omsorg.
Det finns en förteckning över de viktigaste personerna i handlingen. Och det är bra. Ännu bättre hade det varit med en ordlista med förklaringar över japanska uttryck
Sparvmolnet  (namnet på Okumichiklanens borg) är en grym och mycket spännande roman om en mörk och blodig tid i Japans historia.

Stackars rika flicka!

Hon levde i Japan under Heian - perioden på 1000 - talet, överklassflickan Takasues dotter. Hon hade alltså inte ens ett eget namn. (Det var hon förvisso inte ensam om.) Hon föddes 1008 och sedan vet man att hon levde till 1059. Minst. 
Takasues dotter levde i sin egen drömvärld. Hon älskade berättelser och hade helst velat leva i Berättelsen av Gen ji. Hon skrev en självbiografisk dagbok och  en resedagbok. Hon läste vad andra skrivit och att citera och referera till andra författare hörde till.
Dagboken var en omtyckt genre i Japan vid den här tiden. Men det var inte regelrätta dagböcker utan mera självbiografiska tankeböcker med inlagda korta dikter, s. k. waka, ofta med ett budskap. Man reflekterade över livet och alltings förgänglighet. Och det var kvinnor som skrev!
Takasues dotter sitter gärna i trädgården och iakttar månen och träden.
Men eftersom hon är dotter till en storman blir hon hovdam, men håller sig mera i bakgrunden. Hon gifter sig så småningom och får barn.
Takasues dotter känns mycket närmare i tid. Hon är känslig, spontan och helt förtjusande.
Vibeke Emond har översatt Om mitt liv, skrivit förord och omsorgsfulla noter.
Ett par waka - exempel:

Som fallande snö                   
vid en ovanlig årstid
skulle jag ha sett
mandarinträdets blomblad,
vore det ej för doften.

Gråbon växer vilt
i min ensliga trädgård
dit ingen kommer,
daggdropparna väter dess blad
och mina ögon tåras

Natten blir morgon,
året lider mot sitt slut,
gryningsmånens sken
speglas i mina ärmar,
ack, så snart en stund flyr bort!

Det visa regnträdet

1994 fick japanen Kenzaburo Oe (1935 - ) Nobelpriset i litteratur med motiveringen
"som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden"
Oe blandar saga, myt, realism, groteskeri, historia med självbiografiskt stoff.
Själv talar han om grotesk realism.
Oe känner väl till europeisk litteratur. Han är påverkad av fransk litteratur och filosofi. Existentialismen intresserade honom och han skrev sin examensuppsats om Sartre.  
Andra som påverkat honom är Selma Lagerlöf, Dostojevskij, William Blake, Henry Miller och Rabelais
Romanerna Mardrömmen, Tid för fotboll, M/T och berättelsen om skogens under kom ut 1964, 1967 och 1986.
1996 kom novellsamlingen Det visa regnträdet. Den innehåller sex noveller från tiden för debuten 1957 till 1990. 
Här får man en god uppfattning av Oes tematik. 
I den första novellen, Boskap, berättas om en färgad flygare som blir fånge i en litet japanskt samhälle. Efterkrigstidens Japan, förhållandet stad/landsbygd, barnets perspektiv , liv och död, fattigdom och svält möter oss. Barnen lever ett sorglöst, spännande liv fastän hungern river i magen.  
Våldet ligger nära ytan. Boskap handlar också om vuxenblivande. 
De dödas överflöd handlar om fattiga studenter som arbetar med att flytta mängder av lik från det ena formalinbadet till det andra. Liv och död igen. Och en makaber humor.
Lär oss att växa ifrån vår galenskap är en absurd, rabelaisk novell om en fet fader (han väger hela 80 kg!) och en likaledes fet, efterbliven son som kallas Ior. Far och son lever i en kvävande symbios.
Den onaturligt magra modern försöker ibland få lite ordning på saker och ting.
Novellen handlar om frihet och beroende. Och galenskap, förstås.
Planetens övergivna barn är självbiografiskt influerad novell. Dottern till en författare berättar om Ior, sin äldre bror som är hjärnskadad, och hur föräldrarna lämnar Japan och barnen för Kalifornien där fadern fått en gästprofessur. Modern följer med för att ta hand om faderns "kris".
Oes äldste son Hikari föddes med en hjärnskada. Läkarna lämnade inget hopp för framtiden. Men Hikari utvecklade en ovanlig musikalitet och är idag en framstående tonsättare.
Jag tyckte verkligen om den här novellsamlingen och ämnar fortsätta att läsa Oe.
Förstår egentligen inte att jag inte läst honom tidigare...
Och varför är så få titlar översatta till svenska? 

  .  
 

Kärlek och politik

Kazu Fukuzawa är en robust, driftig, mycket vacker värdshusvärdinna i femtioårsåldern. Hon är mycket nöjd med sin tillvaro och njuter av ensamheten i  trädgården efter dagens sysslor.
En vacker dag träffar hon den strame, idealisten, aristokraten och före detta ministern Noguchi och hennes cirklar rubbas. Efter en tid är de gifta och han beslutar sig för att ställa upp i valet till ny guvernör för Tokyo.
Kazu kastar sig med liv och lust ut i en valkampanj - utan makens vetskap.
Politiken beskrivs som ett otyg som styrs av känslor och pengar och kännetecknas av förräderi.
Kazu och Noguchi är varandras totala motsatser. De representerar helt olika principer och tankesätt. Han är socialist, men har kvar en mycket ålderdomlig kvinnosyn. Kazu kan tänka sig att vara underdånig till en viss gräns eller åtminstone till synes.
Det är mycket intressant att följa de två makarnas utveckling. De är mycket ensamma tillsammans; de påverkar inte varandra eller ens möts någonstans. Kazu sjuder av liv medan Noguchi med sin sparsamma mimik förefaller ha stelnat i högdragen likgiltighet. 
Efter banketten (1960; sv. övers. 1969) av Yukio Mishima (1925 - 1970) är en poetisk berättelse som till och med är humoristisk på sina ställen. På slutet blir det direkt spännande och man håller tummarna för Kazu.
Yukio Mishimas eget dramatiska liv avslutades med seppuku (harakiri). 
Han misslyckades med sin politiska verksamhet. Och homosexualiteten gjorde inte livet lättare för honom. 

Japanska spökhistorier

Patrick Lafcadio Hearn (1850 - 1904) var en märklig man. Hans far var irländare och hans mor grekiska; det är osäkert om de någonsin var gifta. Lafcadio Hearn kom till Japan så sent som 1890, men har gjort sig känd världen över som kännare av Japan, japansk kultur och sätt att tänka.Han åtnjuter högt anseende även i Japan och hans böcker trycks fortfarande. Inte minst Kwaidan. Japanska spökhistorier. Hearn gillade att samla berättelser.
Lafcadio Hearn (Koizumi Yakumo) kom till Matsue, residensstad i Honshu i sydvästra Japan, som lärare. Där mötte han också sin hustru. Han blev japansk medborgare och fick ett japanskt namn.
I Matsue finns ett Hearn - museum och där ligger han även begravd.
Kwaidan innehåller en rad korta, kusliga historier. Förfädernas andar spökar, huvuden rullar omkring och ibland träffar man på de huvudlösa kropparna. Det är lätt att göra misstag som man får plikta för på ett eller annat sätt - inte sällan med döden. Ibland är den frivillig: man kan till exempel offra sig för att ett träd ska gå i blom. Eller också har man förlorat ansiktet på något sätt och väljer att dö för egen hand.
Prästerna kan vara till en viss hjälp ibland. För att nu inte tala om samurajerna. En gång samuraj, alltid samuraj. Ursprunget lyser igenom oavsett förklädnad.
Spökhistorierna utspelar sig lite varstans. Effektfullt blir det naturligtvis i någon liten enslig koja i bergstrakterna i månljus. Blåst, regn, omänsklig kyla - en samuraj är okänslig för vädret. Han lägger sig på bara marken och lutar huvudet mot en tallrot och sover förnöjd.
Lafcadio Hearn förklarar att flera av spökhistorierna är översatta från gammal japansk litteratur och att någon berättats för honom.

Heike monogatari

Monica Braw, fil dr i japansk historia och författare, skriver i en understreckare om en engelsk nyöversättning av Heike monogatari
från 1200 - talet, ett av den japanska litteraturens stora verk. Översättningen är gjord av professor Royall Tyler från Australien.
Han har tidigare översatt ett annat klassiskt japanskt verk, Berättelsen om Genji (Genji monogatari av Murasaki Shikibu från 1010.
Berättelsen om Heike är ytterst levande i Japan. Den har påverkat annan litteratur, konst, teater, manga och animé. 
I Japan är detta en moraliserande berättelse om grymhet och övermod som får sitt straff. Varje människa får stå till svars för sina gärningar när underjordens härskare, Enma, kommer för att hämta henne i sin vagn.
Berättelsen om Genji finns på svenska. När kommer en svensk översättning av Heike monogatari?

Monica Braw har också skrivit en understreckare om verklighetens siste samuraj, Saigo Takamori

Omatsu - en gatusångerska

Under 1870 - talet växte det fram en sorts populärlitteratur i Japan motsvarande ungefär vår tids chic - lit. Den handlade ofta om farliga kvinnor och hade ursprungligen en verklig händelse som utgångspunkt.
Dokufun, d.v.s. den farliga kvinnan står utanför samhället och utgör en fara. 
Bestsellern Gatusångerskan Omatsus äventyr har däremot ingen verklig händelse i botten, men är utrustad med många rafflande ingredienser och ger dessutom en kulturhistorisk bild av Japan i brytningstiden mellan shogunatet som tog definitivt slut 1886, och Meijiperioden.

Omatsu är kastlös, en hotfull ickemänniska. Hon är osedvanligt vacker och har lätt att förvrida männens huvuden
Den blev sin upphovsmans, Hikosaku Kubota (1846 - 1898, enda stora framgång. Först gick den som följetong i en tidning. Sedan kom den ut som bok i tre delar. Och nu är den översatt till svenska som enda främmande språk. Ellerströms är förlaget. Översättning, inledning och noter: Ulla Frid, Staffan Lindström, Eiko Nordlander och Marie Söderberg, japanologer vid Stockholms universitet och Japaninstitutet på  Handels. 
Boken är också illustrerad med träsnitt
Läs Monica Braws intressanta artikel om gatusångerskan Omatsu  HÄR

Snöns rike

Snöns rike (1948) räknas som Yasunari Kawabatas mästerstycke.
Det förstår jag. Fullständigt förtrollad har jag just lagt ifrån mig den poetiska romanen som är så vacker och - som jag uppfattar det - japansk.
I Tusen tranor var det teceremonin som var någon sorts nav. Här är det geishakulturen.
Den sysslolöse, stormrike Shimamura som ärvt sin förmögenhet åker då och då upp i bergen till kurorten Honshu vid de varma källorna för att återfinna sin livslust. Där träffar han geishan Komako, som begår den för en geisha oförlåtliga synden att bli kär i en kund. Hon ger, men får inget tillbaka. Shimamura iakttar sin egen känslokyla, men känner ändå en viss dragning till Komako. Det finns också en annan ung kvinna med i bilden, Yoko. Hon figurerar redan under tågresan på den snöiga vägen upp i bergen. Shimamuras hustru syns inte men finns ändå. Om henne får vi inte veta något. Detta känns igen från Tusen tranor. Två kvinnor och en man. Och en osynlig hustru och likaledes osynliga barn. Som en del i en riktig mans utrustning.
Det är genom Shimamura författaren låter läsaren uppleva de vackra bergen med de brinnande lönnarna, snön, månskenet, persimonträden, cederlundarna, de vita boveteblommorna med röda stänglar, lotusdammarna med röda karpar, trollsländorna, dvärgbambun, nagatamusiken och så vidare. 
Per Erik Wahlund har gjort översättningen till svenska från den engelska utgåvan
Snow Country. Han har också förklarat en del japanska uttryck i slutet av boken.

Lustigkulle har skrivit alldeles utmärkt om Snöns rike i sin blogg 
Stänk och flikar

Tusen tranor

Yasunari Kawabata fick nobelpriset i litteratur 1968 med motiveringen
"hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart".
Tusen tranor (första svenska utgåva 1966) är ett utmärkt exempel på "japanskt väsen i dess egenart".
Vackert, skirt, poetiskt men - med svärta och smärta; blommande vit oleander; en teservis med vackra kärl; gamla traditioner på glid.
En ung man, Kikuji, står i centrum för fyra kvinnors intresse; två äldre och två unga. De äldre kvinnorna har båda haft en kärleksrelation med Kikujis far; den far
vars skugga länge vilar över scenen.
Den ena av de äldre kvinnorna är Chikako Kurimoto, som varit faderns teceremonilärarinna. Hon tar sig friheter i huset efter Kikujis mors död. Och nu vill hon dessutom agera äktenskapsmäklerska.
Den andra äldre kvinnan är en helt annan sorts kvinna. Hon är den som fadern älskade mest. Hon är ungdomlig och vacker och har dessutom en vacker dotter.
Den unge Kikujis förvirring är stor. 
När den väl lagt sig är scenen inte längre densamma.
Detta handlar om förhållandet mellan generationer, traditioner och en ung mans väg mot mognad.
Språket är vackert och rent. Olov Jonason har gjort översättningen från Sachiko Yatsuhiros auktoriserade översättning till tyska

Läsövning

Natsume Ono 

född 1977 är en känd japansk mangaartist  som bland mycket annat skrivit serien House of Five Leaves.

Sju delar finns hittills översatta till engelska och den åttonde kommer under året.

House of Five Leaves tilldrar sig i Japan under Edo-perioden 

(1603 - 1868). Huvudperson är den arbetslöse samurajen Akitsu Masanosuke som närmast får beskrivas som en antihjälte trots att han är en skicklig och lojal samuraj. Han är lite av en fridsam och blyg Pelle Svanslös som blir nervös när någon tittar på honom.

Akitsu är i starkt behov av pengar. Förutom att han är arbetslös, hungrig och husvill behöver han hjälpa till med  familjens försörjning. 

I sitt arbetssökande kommer han i kontakt med den hemlighetsfulla gruppen  Five Leaves. Akitsu blir mycket fascinerad av gruppens karismatiske ledare Yaichi och snart dras han in i deras verksamhet utan att egentligen förstå hur det gick till och vad det är de egentligen sysslar med.

Jag börjar läsa längst bak i boken och får med en viss ansträngning ordning på serierutorna. House of Five Leaves liknar inte riktigt vanliga mangaserier.

Den är mera stiliserad och går i grått, svart och vitt.

Vissa ordförklaringar finns i början av boken och en liten, liten hjälp till namnbruket.

Jag förstår att här finns mycket att lära. Men det är lite spännande och övning lär ge färdighet har jag hört.

Haru wa akebono

Kuddboken har kommit på svenska. På Ellerströms lilla ambitiösa förlag.
I förtjänstfull översättning av Vibeke Emond.
Tidigare är den engelska översättningen från 1967,
The Pillowbook av Sei Shonagon av svenskättlingen Ivar Morris mest känd.

Den okända hovdamen Sei Shonagon (pseud.) levde troligen 996 - 1017 vid kejsarens hov i Kyoto under Heiantiden 794 - 1165.
Hon hade ett starkt behov av papper och penna. Om hon var ur humör av något skäl behövde hon bara sätta sig att skriva så kom hon i jämvikt igen. Hon skrev om många olika ämnen, hovets seder och bruk, kläder, hon beskrev olika personer och hon gjorde listor. Non listade förargliga saker, saker som hon tyckte mycket om och eleganta saker. Sei Shonagon har i hög grad bidragit till den historiska och kulturhistoriska kunskapen om denna tid. Monica Braw, fil dr i historia och författare, har anmält Kuddboken
i SvD. Hon avslutar: ..." människor är sig mycket lika överallt, alltid."
Haru wa akebono är inledningsorden till Kuddboken In spring it is the dawn... (Ivar Morris)
Det blir många fler ord på svenska.