I kassan trädde man på ett helt intetsägande omslag. Japanerna vill inte att andra ska se vad de läser på tåg, bussar och i tunnelbanan. Det läses mycket det såg jag under allt åkande. Man läser på sitt eget språk. Det var mycket förvånande att nästan ingen talade någon vidare engelska. Men alla var mycket glada för att försöka visa oss tillrätta när vi stod med kartan i högsta hugg. Över huvud taget möttes vi av vänlighet och artighet. Och trots folkmyllret kändes det inte besvärande. Det märks att japanerna är vana att vara många på samma ställe. Och köandet är helt exemplariskt. Tåg och tunnelbanevagnar stannar exakt på de ställen där ett par fötter på marken visar var kön ska börja och där man sen kan kliva på.
Hotel Iris är ett märkligt kammarspel om den mycket unga Mari som är sjutton år och träffar en man som är femtio år äldre, bor på en ö och säger sig vara översättare. Marie inleder ett i det närmaste sado - masochistiskt förhållande med honom. Han är lika undflyende som suspekt. In i bilden kommer mannens stumme unge släkting. Havet, hettan deras ensamhet bland alla människor - allt skildrad med lågmäld lyhördhet. Sparsmakat, helt enkelt.
jo, i större städer får man vara artig och inte knuffas.
SvaraRaderaIntressant det där med överdraget över böckerna. Skäms man för det man läser eller ska inte grannen störas av ett vackert omslag?
SvaraRaderamen i större städer brukar man ofta knuffas och vara oartig, Hannele. för så vitt man inte är japan, förstås.
SvaraRaderamimmimarie: man kan ha olika teorier om anledningen. jag såg att många läste manga i alla fall