"Tre dagar innan hon dör, på sjukhuset, har jag med en lampa, en liten matta och en fin bild, och Tove Janssons Pappan och havet, som vi har kommit överens om, hon och jag, att jag kan läsa högt för henne. Vad är det jag inte förstår, hur svårt är det att förstå att hon ska dö, att hon inte vill ha en lampa, en liten matta, en fin bild, att hon inte vill bli läst för, att boken hon en gång älskade, kanske allra mest för scenen där Muminmamman försvinner in i tapeten, inte betyder något för henne nu. Jag insisterar på att något måste betyda något, något måste vara viktigt för henne, något måste hon kunna ta med sig in i döden, något som är kärt, varmt, nära, betydelsefullt. Jag läser två omgångar, sedan säger hon att hon inte vill att att jag ska läsa mer."
Ur Mor om natten av Niels Fredrik Dahl s. 216. Fler smakebitar HÄR