Internationella Kvinnodagen 100 år 8/3 2010

Har det hänt något, egentligen?

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/100-ar-av-jamstalldhetskamp_4389443.svd

Omnia mirari etiam tritissima. Att förundras över allt, också det mest obetydliga

Den 1 november 2008 var det dagen P för Merete Mazzarella. Då pensionerades hon ifrån sitt arbete som professor i nordisk litteratur vid universitetet i Helsingfors.
Resa med rabatt. Konsten att vara pensionär är titeln på boken som just har kommit ut - ett år efter pensioneringen. (Reducerad biljett, heter det i Stockholm)
Det börjar innan det börjar för det börjar med nedräkningen (inte uträkningen). Den pågick i ett helt år och hon rustade sig efter bästa förmåga. Hon intervjuade bekanta som redan var pensionerade, hon reflekterade över detta med roll och identitet. Att vara pensionär får inte bli en identitet. Att vara en läsande och skrivande människa är däremot en identitet. Skammens rodnad färgar hennes kinder när hon tänker på den bok om åldrande som hon skrev redan i 55-årsåldern, Då svänger sig sommaren kring sin axel. Vad visste jag då? säger hon generat om den beskäftiga moralism som hon tycker kännetecknar även andra något yngre som tar sig tolkningsföreträdet vad det gäller pensionering och åldrande.
Merete Mazzarella är gift med en 18 år äldre man som är proffs på att vara pensionär. Hon berättar roat om hur han när han pensionerats flyttade till en lägenhet i Uppsala. Dottern utropar: "Jaha! Detta blir väl ditt sista boende!" Några år senare har han gift om sig och flyttat två gånger. Ett mycket talande exempel!
Merete Mazzarella och Lars Gustafsson (Obs! Inte författaren Lars G) är noga med sina rutiner. Till exempel är den gemensamma frukosten väldigt viktig. När MM försöker föreställa sig hur det är att vara död så är det just detta att inte få äta frukost som förefaller mest sakneligt.
Hon reflekterar över föräldrarnas och äldre släktingars liv och död liksom över sonen och yngre människors familjebildning. När sonen gifter (om) sig i USA säger ett av de tillhörande barnen: "Tänk, att ha fyra av sina fem föräldrar här på en gång!"
I Resa med rabatt finns en historik över hur man sett på åldrande genom tiderna. Merete Mazzarella tycker att det är konstigt att man inte talar mera om detta med pensionering eftersom det för många innebär en plågsam förändring och ger upphov till problem av olika slag. "Kvällen börjar efter frukost", konstaterade författaren Kingsley Amis. T. ex.
Detta är en kris som det inte tycks finns någon som helst beredskap för i samhället. Och allra minst på arbetsplatserna. Det är något man inte vill låtsas om. Det gäller ju någon annan. Inte mig.
Merete Mazzarella reflekterar över tillvaron och meningen med hela livet och ser avvecklingen som en lika naturlig del av livet som utvecklingen. Men man måste ha rätten att kämpa emot!
Pensionärer betraktas ofta som en homogen grupp, vilket är alldeles felaktigt, tycker hon. Om någon grupp kan betraktas som heterogen så är det de äldre. De har ofta haft mycket olika förutsättningar redan från början i livet. Lägg därtill livserfarenheterna.
Som vanligt är Merete Mazzarella klar, skarp och rolig och tryfferar sin text med talrika citat från andra författare. Hon har tänkt sig att hon ska bli saktmodig, det vill säga att hon ska ha modet att göra saker och ting sakta. Hon ska till exempel läsa lyrik. Det kräver tid. Och hon ska också ge sig tid att förundras. Också över det lilla i tillvaron. Som Linné.
Merete Mazzarelle lever mitt i sitt liv och har fortfarande en framtid. Hon tänkte sig att som någon sorts övergångsrit göra sig av med ett av sina tre boenden - man behöver inte ha torra ostkanter i kylskåpet på tre ställen, säger hon. Det är föräldrarnas lägenhet i Ekenäs hon lämnar till mäklaren. Hon städar (men stylar inte som i Sverige) och blir riktigt förtjust i lägenheten när hon ser hur den egentligen ser ut. Men eftersom det är finanskris så har ingen råd att köpa och så blev det med det.
MM berättar roat om sina absurda mellanhavanden med Skattemyndigheten som menar att man bara kan vara skriven på ett ställe och det ska vara där man sover de flesta nätterna.
Konstigt att man kan få dela upp sin aska och "bo" på flera ställen när man är död, tycker hon. Ett enda litet år har gått sedan Merete Mazzarella började lyfta pension. Vissa saker har nog kommit på plats, men jag tror att det dröjer länge innan hon pensionerar sig på allvar.
Jag tycker till exempel att Resa med rabatt kräver en fortsättning...

En inspirationsbok om Erik Axel Karlfeldt

Karlfeldtsamfundet (under ordförandeskap av Claes Bertil Ytterberg) gav 2009 ut en läcker bok som heter
Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset.
Det är verkligen en aptitretare med alla vackra bilder som illustrerar dikter av EAK och foton som visar de miljöer där skalden och hans familj bodde och människorna runt dem. Det berättas om äktenskapet med tjänsteflickan Gerda, som egentligen inte var riktigt ståndsmässig. Men hon var mor till hans barn och när Karlfeldt övervägt de praktiska fördelarna sade han ja. Och det visade sig vara ett lyckosamt beslut. Det glada livet med "kompanerna" Albert Engström och Anders Zorn får sin beskrivning. Albert Engström stod för övrigt modell för Svarte Rudolf och det var han som utformade Karlfeldts gravsten.
Redan 1919 var Karlfeldt föreslagen att få Nobelpriset, men han avböjde eftersom han inte tyckte att det passade sig att ständige sekreteraren fick priset. Men 1931, några månader efter skaldens död, fick han Nobelpriset postumt.
Gerda Karlfeldt överlevde maken i 50 år.
Livet, kärleken, naturen, döden och människan var de stora motiven i Karlfeldts dikting. Han var en stor ordkonstnär och dikterna är också mycket melodiska i sig och lämpar sig väl för såväl högläsning som tonsättning.
Erik Axel Karlfeldt citeras ofta utan att man för den skull tänker på upphovsmannen.
"Intet är som väntans tider...", "... den vår de svaga kalla höst", "... talar med bönderna på bönders sätt men med lärde män på latin", "Dina ögon äro eldar...", "Jag dansade en sommar, det var min enda sommar...", "Snabbt jagar stormen våra år..."
Men ståtligast av alla dikter är väl ändå Vinterorgel: Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag...?

O, forna tiders kvinnor!

Germaine de Staël von Holstein lät gärna avbilda sig i turban. Detta förmodligen till minnet av en lek hon och hennes älskade far brukade leka när hon var liten. 1766 fick paret Jaques och Suzanne Necker sitt enda barn, en dotter som fick namnet Germaine. Hon blev verkligen "pappas flicka". Utöver den stora förmögenheten ärvde hon också hans intresse för politik och litteratur.
I hennes salonger i Paris och föräldrahemmet Coppet diskuterades litteratur och politik. Hennes konversationsförmåga och talangfulla hantering av ord gjorde henne känd i vida kretsar. Hon blev också omtalad för sina amorösa äventyr. Hon var gift med den svenska ambassadören i Paris, Erik Magnus Staël von Holstein och han stod som far till flera av hennes barn även om han inte var det. Det var ett resonemangsäktenskap (där bl. a. Gustav III var en av förhandlarna!) och blev inte särskilt lyckligt. Madame de Staël var protestant så det var inget som hindrade att de gick skilda vägar.
Vid 45 års ålder gifter hon sig med Jean Rocca, 23, för att legitimera den son de fått några år tidigare och som utackorderats till en prästfamilj. Året efter får hon ett slaganfall och dör.
Tio år av landsflykt skrevs under en vistelse i Sverige 1812 - 1813. Den redigerades sedan och gavs ut av sonen, Auguste de Staël. Nu har den kommit ut i nyöversättning och med efterord av Anna Cabak Rédei. I boken möter oss en kvinna ständigt på resande fot - skarp och nyfiken.
Hon iakttar sin omvärld och kommenterar den. Hennes litterära bildning är påfallande, hennes namnkunniga beundrare många och hennes hat till Napoleon är outsinligt. Oviljan är ömsesidig. Napoleon landsförvisar och förföljer henne. Madame de Staël fronderar med Napoleons fiender och hon tvivlar inte ett ögonblick på sin makt att göra skillnad och förändra.
I Sverige träffar Mme de Staël bl. a. Martina von Schwerin (1789 - 1875) och skalden Atterbom. Martina von Schwerin hade läst och gråtit över Mme de Staëls roman Corinne flera gånger och beundrade henne mycket. Nu var hon överlycklig för att hon fick träffa sin idol och dessutom låna henne sitt fortepiano. Martina von Schwerin hade själv en litterär salong och bland hennes brevvänner ingick Tegnér (som naturligtvis inte underlät att göra den vackra Martina sin kur heller), Geijer, Atterbom, Leopold och Brinckman. Martina bodde en tid på slottet Skarhult utanför Eslöv. Slottsbiblioteket finns beskrivet i Resa i tysta rum av Per Wästberg, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld.
Ingrid Elam skriver om Martina von Schwerin i Min obetydliga beundran. Undertitel:
Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse.

I romanen Delphine (1802) ifrågasätter Mme de Staël det oupplösliga äktenskapet. Hon har sin vackra franska väninna Jacquette Récamiers livshistoria som bakgrund och väver också in delar av sig själv i huvudpersonen.
1807 kom romanen Corinne, den första kvinnliga konstnärsromanen, och den sätter djupa spår hos 1800-talet läsande och skrivande kvinnor. Och i Danmark prisas den av ingen mindre än Georg Brandes! Här kommer något han saknat i samtidsromanerna.
I Gösta Berlings saga låter Selma Lagerlöf Gösta Berling kasta Corinne i gapet på de förföljande vargarna en romantisk natt när han är ute och åker släde med Anna Stjärnhök. Detta som en symbol för det omöjliga i att vara kvinna och konstnär. Något måste offras.
Nej, Germaine de Staël von Holstein överensstämde inte alls med Napoleons Bonapartes konservativa kvinnoideal. (Men det tog hon säkert som en komplimang.)
Mycket har det skrivits om Mme de Staël genom åren och hennes öde upphör inte att fascinera.
Och nog vore det dags för en nyutgivning av Delphine och Corinne?
Man kan inte ens låna dem på ett folkbibliotek.
Men på vissa bibliotek kan man i alla fall (ännu så länge) låna Kära Madame de Staël (1999) av Evert Lundström. Undertitel: Litet romanporträtt av den famösa författarinnan.

En värld av surdeg

Art directorn Martin Johansson kallar sig hemmabagare och som sådan har han skrivit boken Surdegsbröd. Recept och tips från en hemmabagare.
Metodiskt och pedagogiskt förklarar han vad man behöver för redskap till brödbak - stektermometer, brödspade, blomspruta, baksten, baguetteplåt, m.m.
Titta på degen, säger han, inte på klockan. Och inte visste jag att man kan göra kulprovet med deg! Man måste också hålla ögonen på brödet under bakningen - inte på klockan.
Mörka bröd, ljusa bröd; syrliga bröd och milda bröd; bröd med hård skorpa; bröd med mjuk skorpa; kompakta bröd och bröd med hål i. Praktiskt och jordnära inget smäck. 23 recept som verkar helt överkomliga. Alla vet ju att surdegsbröd är så mycket nyttigare än annat bröd.
Naturligtvis får man veta precis hur man gör surdegsgrund till rågbröd respektive ljust bröd.
Kanelbullar - på levain från vildjäst! - är visserligen inte så nyttiga, men det är inte det som är poängen med kanelbullar heller.
Att läsa de här recepten är rena poesin bitvis. Långsamhet och omsorgsfullhet är ytterligare värden. Martin Johanssons logg heter Pain de Martin. För den fick han matbloggpriset 2008
http://paindemartin.blogspot.com/

Man blir aldrig färdig med Stendhal eller Les extremes ses touches

I en intressant understreckare i Svenska Dagbladet jämför Thure Stenström, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet, bruket av pseudonymer hos Stendhal och Kierkegaard. Det är väl ungefär det enda de har gemensamt förutom att båda var ovanligt fula, vilket anses vara en bidragande orsak till alla förklädnader.
Väljer man karikatyrerna så förefaller de kanske inte så tilldragande. Men andra bilder visar två
män som visserligen inte är så fysikt formfulländade men jag vet inte om jag skulle kalla dem så alldeles sällsynt fula som de sägs vara i understreckaren. Kanske var det så de upplevde sig. Och det är ju en helt annan sak.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/man-blir-aldrig-fardig-med-stendhal_4304241.svd

Värld av is

På Naturhistoriska Riksmuséet pågår utställningen Värld av is. Ett hotat Arktis 26 januari - 29 augusti 2010. Svindlande vackra fotografier tagna av den svenska fotografen Mireille de la Lez och med text av Fredrik Granath. De båda har tillbringat månader av fältarbete under fem års tid i världens hårdaste klimat. Mireille de la Lez började fotografera redan som sjuåring och kom mycket tidigt att ägna sig helt åt sina största intressen - fotografering, naturen och miljön.
Redan 2008 kom boken Värld av is. Ett hotat Arktis. Den innehåller ett större antal fotografier
än utställningen och är ett utmärkt komplement och ett stöd för minnet.
Mireille de la Lez har isbjörnen - Ursus maritimus - Arktis konung, världens största levande landdjur, som ett av sina favoritmotiv. Hon har lärt sig hur man umgås med detta farliga djur som inte kan fotograferas från ett gömsle. Isbjörnen ska man möta öga mot öga, respektfullt men med auktoritet. Hon har fotograferat stora, skrämmande och små, söta isbjörnar; vältrande valrossar, fromma sälar med glasnudlar till morrhår, fåglar, soluppgång, norrsken och blommor som har bråttom att hinna med allt under Arktis korta, intensiva sommar. En bedårande liten fjällräv har kurat ihop sig på ett isblock och borrat in nosen den varma svansen. Ett piggt öga bevakar omgivningen. Fjällräven lär ha djurvärldens varmaste päls.
Arktis är nollpunkten för den globala uppvärmningen. Om isen smälter mister forskningen en viktig informationskälla och mycket förändras för fauna och flora. Den utrotningshotade isbjörnen t. ex. får problem med minskade jaktområden och tillgången på föda. Konsekvenserna drabbar också områden långt utanför Arktis.
Den globala uppvärmningen kan bli det största hot mänskligheten stått inför. Men tillsammans kan vi påverka.
http://www.varldavis.se