Åsa - Hanna

Elin Wägner  skrev sju romaner som alla tilldrog sig i stockholmsmiljö. Den åttonde romanen, Åsa - Hanna, 1918, tilldrar sig i Småland bland bönder och präster. Under arbetet hade romanen flera olika namn såsom Jordens salt (som syftade på Åsa - Hannas fromme och stränge morbror, Anders - Petter) och Vansklighetens land, ett uttryck som återkommer flera gånger i texten och som kommer från en psalm av J O Wallin. Förlaget bad om ett annat namn och Elin Wägner föreslog Åsa - Hanna efter romanens absoluta nav och huvudkaraktär. Hanna är bara nitton år när hon gifter sig med handelsmannen i byn, Franse Adamsson, som är dubbelt så gammal som hon och därtill har ett skamfilat rykte. Hanna anser sig ha blivit sviken av sin ungdomskärlek Magnus och förvånar och förskräcker alla (utom sin far) genom att gifta sig med Franse. Hon hade väl förhoppningen att hon med sitt väl utvecklade sinne för rätt och orätt skulle kunna påverka Franse. Men det dröjer inte så länge förrän hon  förvånansvärt enkelt glider in i Franses skumraskaffärer. Hon plågas svårt av sitt samvete och om det var Magnus som drev henne i armarna på Franse så är det också omständigheter rörande Magnus som gör att Åsa - Hanna får kraft att lyssna till sitt samvete. Hanna är en duglig kvinna som sköter affären, barnen och hushållet och hjälper dessutom andra människor i sin närhet. Hennes liv blir inte lätt och hon står ofta och spanar bortåt åsen, mot modern och sitt hem. Åsa - Hanna är en helt mästerlig roman, troligen Elin Wägners bästa. För tredje gången läste jag som förtrollad. Det är olika saker jag fäst mig vid för varje läsning. Den här senaste gången såg jag plötsligt alla dialektala uttryck som jag känner igen ifrån mitt blekingska ursprung och farfarsgenerationen. Elin Wägner har god kännedom om det mänskliga psyket och hon kan sitt småländska landskap alltsedan barndomens somrar hos moderns släkt. Viss inspiration kan Elin Wägner ha fått av skåneförfattarna Hans Larsson och Victoria Benedictsson. Ju mer jag läser om och av Elin Wägner desto mer beundrar jag henne. Hon var långt före sin tid på många områden. Säkerligen var hon inte helt lätt att samarbeta med, men de flesta människor har ju sina sidor. Näst i tur i Elin Wägnersällskapets nätcirkel är Den namnlösa från 1922.