Lydia Wahlström

Om någon frågat mig vem Lydia Wahlström var för en tid sedan skulle jag inte kunnat säga någonting om henne mer än att jag kanske hade associerat till Fogelstadsgruppen. Men efter att ha läst Ingrid Pärletuns välskrivna skildring av Lydia Wahlströms liv och verk tycker jag nästan att jag känt henne. Hon var det inte särskilt välkomna sladdbarnet i en prästfamilj. Inte var hon söt heller. Det var inte mycken uppmuntran hon fick hemifrån men fadern hjälpte henne ändå

med pengar till många års studier. Konstigt nog verkade hon aldrig ha några problem med självförtroendet. Åtminstone inte utåt. (Hennes självbiografi har titeln Trotsig och försagd.) 
Bestörtningen när det visade sig att hon inte kunde bli präst som sin far var helt oförställd och hon önskade hon att hon fötts som man. Nu kom hon istället att ägna sig åt att verka för kvinnors rösträtt och tillgång till statliga tjänster. Hon doktorerade i historia och  undervisade under många år i Åhlinska skolan där hon också var studierektor. Många av hennes elever blev förälskade i sin stiliga lärare. Hon var yrkesmässigt aktiv i hela sitt liv men fick ändå tid för många amorösa äventyr med andra kvinnor, cykelsemestrar, kyrkliga möten, föreläsningar och flyttar. Och naturligtvis skriver hon brev. Dessa kvinnor i slutet av 1800 - talet och början av 1900 - talet tycks ha hunnit med allt. De många breven har varit en skattkista för Ingrid Pärletun. En mängd kända kvinnor finns med i den här biografin; Selma Lagerlöf, Klara Johanson, Karin Boye, Anita Nathorst, Emilia Fogelklou, Elsa Beskow och Ottilia Adelborg för att nämna några. Lydia Wahlström och ärkebiskop Nathan Söderblom delade en liberal syn på kristendomen. Gudstron följer Lydia Wahlström hela livet.
Ingrid Pärletun har lyckats med att få ett behagligt flyt i sin faktaspäckade framställning av Lydia Wahlströms fartfyllda liv och gärning. Energin och framåtandan är smittsam. Allt är väl underbyggt och Ingrid Pärletun har inte sparat någon möda. Författarens eget intresse spiller över på läsaren. I den  prologen berättar Ingrid Pärletun om ett möte med Lydia Wahlströms guddotter, Brita Mannerheim född Danell. Brita Mannerheims mor Anna Gustafson och Lydia Wahlström hade svurit varandra trohet för livet. Anna träffar emellertid Gideon Danell och de vill gifta sig. Det gör de också, men det blir mycket på Lydia Wahlströms villkor även om det sedan inte går som hon tänkt.
En sak förvånar mig. Under Lydia Wahlströms tid diskuteras moral och sedlighet. Men hur kan det komma sig att alla Lydia Wahlströms intima förbindelser med andra kvinnor aldrig ifrågasattes? Inte heller avslöjades personerna i Lydia Wahlströms två nyckelromaner, Daniel Malmbrink respektive Biskopen. 
Lydia Wahlström dog 1954. Hon hade stämt möte Bang, som hon tänkt skulle skriva hennes nekrolog. Ärlig skulle den vara; både bra och dåligt skulle finnas med. Oturligt nog hann de båda damerna inte träffas för Lydia Wahlström dog. Jag föreställer mig att det kunde blivit ett mycket intressant möte.  Ingrid Pärletuns biografi är ett djärvt tilltag, men jag tycker att hon lyckats utmärkt med att levandegöra kvinnosakskämpen, rösträttsarbetaren, författaren, läraren, rektorn, föreläsaren, vännen och den orädda politikern Lydia Wahlström som tidigt varnade för det som höll på att hända i Tyskland. Och hon redovisar omsorgsfullt de källor hon använt i kapitlet Lydia Wahlström i nytt ljus och naturligtvis också i en omfattande litteraturförteckning. Historiska media. 2018