De polyglotta älskarna

Ett svar på mannens blick på kvinnan, säger Lina Wolff själv om sin bok 
De polyglotta älskarna. Romanen är indelad i tre delar med rubrikerna Ellinor, Max och Lucretia. I första delen möter vi Ellinor som lär sig att slåss och skjuta av sin förste pojkvän, Johnny, som är från samma by som hon. När hon går upp i vikt dumpar Johnny henne och Ellinor lägger upp en profil på en dejtingsajt och skriver: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Ett av svaren  kommer från kulturjournalisten Calisto i Stockholm. Ellinor reser iväg och efter en kränkande händelse hämnas Ellinor gruvligt och därefter inställer sig en viss jämvikt i förhållandet. Då inställer sig den bildsköna Mildred som är blind och det blir oro i lägret. Del två handlar om Max Lamas, född i Trieste, gift med en kvinna vars ryggtavla var "ett stumt nej av hud och kotor". Varje dag försvinner hon till sitt arbete på verket med en bunt hudfärgade mappar under armen. Och så älskar hon Nietzsche. Max suckar över den ogörliga tvåsamheten och drömmer om förståelse mellan älskande. Han tröstar sig med andra kvinnor och har skrivit en roman. Det refereras en del till författare i De polyglotta älskarna och det tals om språk; Henry James, Djuna Barnes, Borges, James Joyce, Bolano och Charles Darwin. Ellinor läser Houellebecq medan hon väntar på Calisto om dagarna. Tredje delen handlar om Lucrezia Latini Orsi, som är dotterdotter till den skandalomsusade markisinnan Latini som dog av brustet hjärta sommaren 2012. I det här avsittet återfinns en förtjusande kärlekshistoria men även stor sorg. Här träffar vi också gamla bekanta från romanens tidigare delar och allt glider elegant på plats. Lina Wolffs språk är mycket njutbart. De polyglotta älskarna är den bästa bok jag läst på bra länge. Andra titlar av författaren: Många människor dör som du (2013) och Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012)