när man strax ska ta avsked från det -
I skuggan under ett valnötsträd
vilar ett halvfullt lerkrus.
Över vattnets mörker simmar
en skalbagge från strand till strand -
liv och död, extas och förtvivlan
allt får rum i betraktarens rysning.
Som inom Alba Longas murar
timmen före stormningen
som inte ska lämna sten på sten,
inte liv intill liv.
Skaror strövar utan mål,
gripna av skimret i stenläggningen,
längs gator de ser för första gången.
Dags för uppbrott.
Jag stänger och låser lagårdsdörrn -
det blev aldrig av att laga den.
Och rosorna får vintern ta hand om.
Jag kastar en samlande blick genom rummen,
detta djup av vitt med blågrå nischer
och en mörknande spegel i fonden -
en insikt målad av Hammershøi.
När jag står på lillgården,
knäpper upp gylfen
och under förrättningen glor upp i skyn
drar flyttfågelsträcken förbi,
plog efter plog av gäss
som lämnar sig efter sig efter sig.