Förlorad mark

Huvudpersonen som mötte läsaren i Frans Wachtmeisters hyllade debutroman Territoriella anspråk återkommer i bok nummer två, Förlorad mark. Han har nu varit i Japan i elva år men känner att han är en främling. Han arbetar på ett headhuntingföretag, Ways Recruiting. Det går inte så bra för honom och han ligger sist på listan över hur medarbetarna lyckats med sina uppgifter. Han har väldigt svårt att uppbåda något intresse för arbetet och till slut lämnar han det trots att han vet att hans visum inte kommer att förnyas om han inte har något arbete. Han har haft en japansk flickvän men hon lämnade honom för studier i Paris. Nu beslutar han sig för att bli hikikomori, det vill säga en människa som drar sig undan världen och andra människor. Han blir lycklig när han upptäcker att han kan beställa mat och få den hemburen och ställd utanför dörren  av Amazon Japan. Men han förstår att han snart måste försvinna från Tokyo för att undgå polisen och migrationsmyndigheterna. Han uppsöker en studiekamrat som ha läst konsthistoria tillsammans med, Bunta, som arbetar som bildhuggare på landsbygden. Där söker han skydd i Bardo, byggnaden som blir en sorts gränsland fullt med snidade buddhor, buddhisattvor och gränsvakter. Författaren passar på att avliva diverse myter om Japan. Visst kan asiater supa till. Japanerna är kollektivistiska och konfucianistiska. Det har sitt pris att vara världens mest säkra och välfungerande land. Japanerna är xenofober alltsedan Edo - tiden. De föraktar främlingen. Japanerna är ett grymt folk men världsbäst på skönhet. De ser unga ut länge men blir gamla över en natt. Protagonisten känner att han förlorat Japans gunst. Han vet att han inte kan få rösträtt, men om han blir far till ett barn med japansk mor så blir han inte utvisad.  Japan utanför Tokyo är rena stenåldern och han avskyr den japanska naturen i stort. Men den krumma förvridna japanska tallen älskar han. Naturen går bara att älska om man vuxit upp med den. Jag tyckte väldigt mycket om Territoriella anspråk och jag tycker väldigt mycket om Förlorad mark också. Jag har känt igen en del, som vissa platser och förhållanden och namn som Frans Wachtmeister refererar till. Han vet vad han talar om så det är bara att acceptera vissa saker som jag helst inte velat höra. Hoppas att detta inte är sista japanboken Frans Wachtmeister skriver.

Titel: Förlorad mark

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2025

Antal sidor: 253
 

En smakebit på søndag v. 18 2025

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger driver en söndagsutmaning som går ut på att vi delar med oss av det vi just läser; utan spoilers förstås. Min smakebit kommer från Förlorad mark av Frans Wachtmeister.

"Jag bodde i Setagaya, ett lugnt och anrikt bostadsområde i västra Tokyo. Min lägenhet låg på första våningen i ett äldre hus, ett av de första flervåningshusen som byggts efter kriget, och kvarterets enda hyreshus. Utsidan var ingen grann syn. Fasaden var täckt av alger, putsen full av sprickor. Vid första anblicken förde det tankarna till en rivningskåk. (Vilket det troligtvis skulle bli inom en överskådlig framtid. Japaner älskar att riva hus. Det är nästan en nationalsport här. När en tomt byter ägare är det första man gör att kalla in ett team centralasiatiska gästarbetare med slagborr och hydraulsax. Ett par duktiga uzbeker jämnar ett trähus med marken på en förmiddag.).            Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 18 2025

MIN

Robert på Bokbloggen Mina skrivna ord har en lördags utmaning som går ut på att vi delar med oss av en mening som av den ena anledningen eller den andra fått oss att stanna upp. Min Veckans mening v. 18 kommer från Förlorad mark av Frans Wachtmeister. 

"Fransmännen dyrkar allt som har med Nippon att göra, och de ser deras kultur som höjden av raffinemang och elegans."

Territoriella anspråk

Frans Wachtmeister är född 1993 i Skåne. Under tio år har han bott i Tokyo och bland annat studerat konsthistoria. Nu har hans debutroman, Territoriella anspråk, kommit ut. Protagonisten i romanen är översättaren Hans, som arbetar på det största konstmuséet i Tokyo. Han är inte speciellt entusiastisk över sitt arbete där han nu har så många tekniska hjälpmedel att tillgå att arbetet inte längre kräver så mycket. Han är duktig på japanska men lärprocessen har avstannat. Han får i uppdrag av sin chef att hämta en tysk forskare på flygplatsen Narita. Han blir mycket förtörnad när han inte får ta firmabilen utan måste använda sig av tunnelbana. Men han måste ligga lågt. Han har ännu ett år kvar på kontraktet. Max Weiss (maximalt vit), den tyske forskaren, ska studera vilande Buddhor. Egentligen tycker jag att det är han som borde vara kränkt över att behöva åka tunnelbana och jag tror inte att japanerna hade behandlat en europeisk forskare på det sättet. Hans och Max är inte direkt besläktade själar. Hans är cynisk och livstrött medan Max bubblar av entusiasm. Hans går omkring i hawaiiskjorta vilket jag tycker är respektlöst och en onödig demonstration. Arbetskamraterna är korrekt klädda i kostym. Max å sin sida vill bli en riktig japan. Kostymen är självklar för honom. Oavsett hur de båda klär sig är de ju gaijin, 外人, för japanerna och kommer alltid att förbli. Max är beredd att gå långt i anpassning. Hans förklarar för honom att det kvittar hur han gör. Han blir aldrig japan. En kan inte välja identitet. Assimilation är omöjlig. Hans är en mycket ensam människa och har få om ens några vänner. Men han har inte precis bjudit till heller. När Max ska studera buddhor utanför Tokyo hyrs en lyxig Mazda och Hans blir chaufför. Bilen har en dekal som anger att bilföraren är utlänning. Ett korkat tilltag av Max gör att deras resa håller på att sluta i katastrof. De skogsklädda bergssluttningarna beskrivs som mörka och hotande och en kommer att tänka på alla japanska spökhistorier. De tjugofyra martyrernas kapell på Unzenvulkanen för tankarna till Tystnaden av Shusaku Endo. Thomas Manns Bergtagen nämns i texten. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, sade redan Rudyard Kipling. Hans är mycket avvaktande och ganska njugg mot japanerna och det uppfattar jag är författarens attityd också. Frans Wachtmeisters språk är bra och romanen är mycket intressant och väldigt lättläst. Naturligtvis ger det helt andra erfarenheter att och arbeta i tio år i Tokyo än att ha varit där några gånger som turist. Men jag vill ändå gärna tro att min uppfattning om japanerna som ett vänligt folk som gärna ser européer i Japan är den som stämmer med verkligheten.

Titel: Territoriella anspråk

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2023

Antal sidor: 246