Förlorad mark

Huvudpersonen som mötte läsaren i Frans Wachtmeisters hyllade debutroman Territoriella anspråk återkommer i bok nummer två, Förlorad mark. Han har nu varit i Japan i elva år men känner att han är en främling. Han arbetar på ett headhuntingföretag, Ways Recruiting. Det går inte så bra för honom och han ligger sist på listan över hur medarbetarna lyckats med sina uppgifter. Han har väldigt svårt att uppbåda något intresse för arbetet och till slut lämnar han det trots att han vet att hans visum inte kommer att förnyas om han inte har något arbete. Han har haft en japansk flickvän men hon lämnade honom för studier i Paris. Nu beslutar han sig för att bli hikikomori, det vill säga en människa som drar sig undan världen och andra människor. Han blir lycklig när han upptäcker att han kan beställa mat och få den hemburen och ställd utanför dörren  av Amazon Japan. Men han förstår att han snart måste försvinna från Tokyo för att undgå polisen och migrationsmyndigheterna. Han uppsöker en studiekamrat som ha läst konsthistoria tillsammans med, Bunta, som arbetar som bildhuggare på landsbygden. Där söker han skydd i Bardo, byggnaden som blir en sorts gränsland fullt med snidade buddhor, buddhisattvor och gränsvakter. Författaren passar på att avliva diverse myter om Japan. Visst kan asiater supa till. Japanerna är kollektivistiska och konfucianistiska. Det har sitt pris att vara världens mest säkra och välfungerande land. Japanerna är xenofober alltsedan Edo - tiden. De föraktar främlingen. Japanerna är ett grymt folk men världsbäst på skönhet. De ser unga ut länge men blir gamla över en natt. Protagonisten känner att han förlorat Japans gunst. Han vet att han inte kan få rösträtt, men om han blir far till ett barn med japansk mor så blir han inte utvisad.  Japan utanför Tokyo är rena stenåldern och han avskyr den japanska naturen i stort. Men den krumma förvridna japanska tallen älskar han. Naturen går bara att älska om man vuxit upp med den. Jag tyckte väldigt mycket om Territoriella anspråk och jag tycker väldigt mycket om Förlorad mark också. Jag har känt igen en del, som vissa platser och förhållanden och namn som Frans Wachtmeister refererar till. Han vet vad han talar om så det är bara att acceptera vissa saker som jag helst inte velat höra. Hoppas att detta inte är sista japanboken Frans Wachtmeister skriver.

Titel: Förlorad mark

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2025

Antal sidor: 253
 

En smakebit på søndag v. 18 2025

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger driver en söndagsutmaning som går ut på att vi delar med oss av det vi just läser; utan spoilers förstås. Min smakebit kommer från Förlorad mark av Frans Wachtmeister.

"Jag bodde i Setagaya, ett lugnt och anrikt bostadsområde i västra Tokyo. Min lägenhet låg på första våningen i ett äldre hus, ett av de första flervåningshusen som byggts efter kriget, och kvarterets enda hyreshus. Utsidan var ingen grann syn. Fasaden var täckt av alger, putsen full av sprickor. Vid första anblicken förde det tankarna till en rivningskåk. (Vilket det troligtvis skulle bli inom en överskådlig framtid. Japaner älskar att riva hus. Det är nästan en nationalsport här. När en tomt byter ägare är det första man gör att kalla in ett team centralasiatiska gästarbetare med slagborr och hydraulsax. Ett par duktiga uzbeker jämnar ett trähus med marken på en förmiddag.).            Fler smakebitar HÄR

Ariel

Ariel

Stagnation i mörker.

Sedan substanslösa blå

strömmar av avstånd och sten.

Guds lejoninna,

hur vi blir ett

nav av hälar och knän! - Fåran

klyvs och drar förbi, syster till

halsens bruna båge

som jag inte kan fånga,

svartögda

bär kastar mörka

krokar -

munfullar svart sött blod,

skuggor.

Något annat

slungar mig i luften -

lår, hår,

flagor från mina hälar.

Vita

Godiva, jag skalar av -

döda händer, död stränghet

Och jag

fradgar nu till vete, ett havsglitter.

Barnets gråt

smälter i muren.

Och jag

är pilen,

daggen som flyger

suicidal, ett med driften

in i det röda

ögat ja,

morgonens kittel

Stagnation i mörker. 

 

Skriven 27 oktober 1962. Ännu en dikt från hästryggen, säger Sylvia Plath. Ariel var en häst hon tyckte mycket om. Hon var elev vid en ridskola i Dartmoor.