Den bergtagna

Bokförlaget Atrium har gett ut Den Bergtagna av Victoria Benedictsson både som novell och pjäs. Vännen och författarkollegan Axel Lundegård anförtroddes Victoria Benedictssons litterära kvarlåtenskap att hantera efter egen vilja. Det gjorde han också. Bland annat fullbordade han pjäsen Den bergtagna med underrubriken En kärlekens tragedi och publicerade novellen med både sig själv och Victoria Benedictsson som upphovsmän. Hon hade skrivit på novellen och pjäsen parallellt. Atrium har tagit bort Axel Lundegård inlägg. Litteraturprofessorn Birgitta Holm har skrivit ett fint förord. Det är inte svårt att läsa in Victoria Benedictsson och Georg Brandes i såväl novellen som pjäsen. I novellen är det kvinnan som har ordet och bestämmer vad som berättas. I pjäsen tillkommer till exempel en av de kvinnor Georg Brandes tröttnat på och hennes åsikter. Den cyniske förföraren som varken vill binda sig eller någon annan säger att efter den olyckliga kärlekshistorien skapade kvinnan sitt främsta verk. Smärtan gjorde henne till konstnär. All kärlek slutar med att man tröttnar på varandra. Mannen går vidare men kvinnan reagerar med hat. I pjäsen heter kvinnan Louise Strandberg och mannen Gustave Alland. De spelas av Gunnel Broström och den karismatiske Anders Ek i den uppsättning som finns att se på Öppet arkiv.  Han är skulptör och behöver en ny kärlekshistoria för varje nytt verk. Erik Hell spelar den trogne vännen och kamreren som friar till Louise under hennes besök i Skåne. Hon avböjer, förstås, och han tröstar sig med att han har ett arbete. Det hade med all säkerhet räddat en del av tidens kvinnor. Ett arbete, egna pengar, egen bostad och frihet. 80-talet var den tid då man satte problem under debatt. Äktenskap kontra fri kärlek. Hur ska den trofasta kvinnans och den flyktige mannens världar kunna förenas frågar sig Louise/Victoria? I pjäsen kastar sig kvinnan i Seine. Victoria Benedictsson valde en för kvinnor ovanlig metod att ta sig av daga. Hon skar halsen av sig på hotell Leopold i Köpenhamn. Birgitta Holm erinrar om att Victoria Benedictsson under en tid samlade ihop folkvisor och folksägner i Skåne. Hon var också mycket musikalisk och spelade piano. Den medeltida balladen om den bergtagna var populär under Victoria Benedictssons tid i Hörby. Om en läser novellen och ser pjäsen  får en en god uppfattning av hur författarens tankar gick. Och inte är dåtidens problem mycket mer annorlunda än dagens. August Strindbergs Fröken Julie kom ut några år senare och var helt klart influerad av Den bergtagna. Jag funderar också på Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande i sammanhanget. Kan Hugo Rask rå för att Ester är kär i honom och förväntar sig ett gensvar? Det är inte samma på liv och död - kärlek som i Den Bergtagna men det finns ett ansvarsproblem i båda. Jag såg pjäsen ett par gånger: en gång innan jag läste novellen och en gång efter. Det var mycket givande. Novellen och pjäsen kompletterar varandra.

En smakebit på søndag v. 34

En smakebit på søndag innebar att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"Ingen känner så, som den som skall dö, behovet av att vara sann, att icke sticka undan något, att avlasta allt som han burit och gömt på - bara tala, tala och bekänna, tills allt är sagt. Jag har ingen att bekänna för, ingen vän i vars knä jag kan dölja mitt ansikte medan jag talar, och dock kan jag inte ta min historia med mig i döden, det är som om den vore en skuld jag ägde att betala till livet, det är därför jag skriver dessa blad. Som den drunknande i en minut ser sitt liv glida förbi, så vill jag ännu en gång se allt detta, som fört mig dit jag nu står. Nu ser jag på det alltsammans med ett lugn fatalistiskt medlidande."

 

Ur Den bergtagna av Victori Benedictsson

Tystnaden

Att vara kristen i Japan är förmodligen inte alldeles enkelt. Mindre än en procent av befolkningen bekänner sig till kristendomen. Men ännu värre var det på 1600 - talet under samuraiklanen Tokugawa. De kristna förföljdes och de missionärer, som kom till Japan, blev ofta tillfångatagna, torterade, dödade eller blev avfällingar. I Tystnaden (1966) av Shusaku Endo (1923 - 1966) skildras hur några unga portugisiska jesuitpräster åkte till Japan för att bistå de kristna bröderna efter det att en legendarisk missionär förefaller ha försvunnit. De unga prästerna är förtröstansfulla och vid gott mod. De är beredda att lida för sin tro. Men de är inte beredda på den realitet som möter dem. En av dem, Sebastião Rodriguez, skriver brev hem. Han reflekterar mycket över sin tro och över vad som kan ha hänt den framstående jesuitledaren Christóvão Ferreira. Det går rykten om att han avsvurit sig sin tro i Nagasaki. Sebastião Rodriguez möter fattiga japanska bönder och förfäras över deras usla förhållanden. Han grubblar mycket över Guds tystnad. Varför måste dessa japanska nykristna lida så? När han till slut blir tillfångatagen utsätts han för utstuderad psykisk tortyr. Shusaku Endo var själv kristen och hade fått känna av vad utanförskap ville säga. Han var Kenzaburos Oes medtävlare om Nobelpriset 1994 och många undrar varför han inte fick det. Svenska Akademiens handlingar i saken blir inte fria förrän om tjugoåtta år. Endo har mycket gott rykte bland andra författare, men inte just i Japan. Filmregissören Martin Scorsese har väntat länge på att få göra film av Tystnaden som han läst flera gånger och håller mycket högt. Endo har tagit intryck av franska författare som Francois Mauriac och Georges Bernanos och han liknas ofta vid Graham Greene. Han blev en länk mellan västerländskt och japanskt. Tystnaden är en mäktig roman som griper tag i en. Den är spännande, tankeväckande och lärorik. Tystnaden är en roman som dröjer sig kvar efter avslutad läsning. Tidigare utgåva med titeln: Tystnad, i övers. från engelska av Magnus K:son Lindberg. - Forum, 1971. Nyöversättning av Tystnaden är gjord av Eiko och Yukiko Duke. Förord: Martin Scorsese. Efterord: Aasulv Lande. Atrium förlag.

Rebell, humorist och berättare

Alfhild Agrell (1849 - 1923) var ett stort namn under det moderna genombrottet i Sverige. Det var framför allt som dramatiker hon gjorde sig känd. Men när hon blev motarbetad och tystad av patriarkatet skrev hon under pseudonymer och valde andra genrer. Hon är föremål för en essä med titeln Hatobjekt nummer 2 i Ebba Witt - Brattströms essäsamling Kulturmannen. Agrell beundrades av Selma Lagerlöf och hatades av Strindberg. Ingeborg Nordin Hennel har skrivit den första biografin över henne, Alfhild Agrell - rebell humorist berättare, Atrium 2014. Mer om den senare.
I samlingen Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott finns Agrells novell Skymning från 1885. Den handlar om en ung, vacker kvinna som gift sig med en äldre man. Hon älskar honom verkligen, men har svårt att förstå var hennes plikter slutar och om det finns något som kan kallas rättigheter för henne. Mannen ändrar inte mycket i sitt liv för att han fått en hustru. Arbetet och vännerna kommer alltid i första rummet. Han är jurist och när hustrun försöker tala med honom om hans arbete tycker han att hon inte ska bry sitt lilla huvud med det. Mannen kan inte tala om känslor och han är inte heller smeksam. Den unga hustrun känner en isande ensamhet. Hon förstår att för honom är hon endast en vacker ägodel. Och hennes kärlek får ge plats för andra känslor. 
En riktigt sorglig historia, som får en oväntad tvist alldeles i slutet.

Läs en novell