fredag 26 juli 2019
Lugnet
Tomas Bannerheds senaste roman, Lugnet, är förfärande läsning. Urban Jordlund, 35, bor i Stockholm dit han flyttat för att bli dokumentärfilmare. Hans 63 - åriga mor sitter på ett hem för psykiskt sjuka. Hon skriver hjärtskärande brev till sonen och berättar om sitt andefattiga liv och den medicinering, bältesläggning, elchocksbehandling och till slut lobotomi som hon och andra patienter utsätts för. Hon har inte hört något ifrån sonen på flera år; hon vet inte om han lever, om han är gift eller om han har barn. Han svarar aldrig på några brev eller hälsar på. Urban är ingen sympatisk person. Han är mycket ensam, självcentrerad och allmänt underlig. En kuf, förefaller det. Han har haft en lycklig kärlekshistoria med Karin och det tog honom hårt när den tog slut. Nu har han träffat Sonja på KB och hoppas på nytt. En känner igen en del ifrån Korparna, Bannerheds första roman, som han fick Augustpriset för, till exempel huvudpersonernas intresse för och kunskaper om fåglar. Både Klas och Urban har "svikit" sina fäder. Klas ville inte överta jordbruket och Urban hjälpte inte till med skogen. Men i Urbans fall har något gått snett även i förhållandet med modern. Utöver hennes personlighet som förändrades efter faderns död och medicineringen mot depression. Urban säger att han blev rädd för henner. Kanske ligger också något i en arvstvist som modern nämner i ett brev och tar tillbaka i nästa. Båda är så fruktansvärt ensamma var och en på sitt håll. Urban får viss hjälp av en terapeut medan modern är helt utlämnad. Urban cyklar runt och plundrar fågelbon på ägg och har en ansenlig illegal samling i sin lägenhet. Det känns som om allt av liv går mot sin undergång i den här romanen. Lugnet är välskriven och lättläst trots det tunga innehållet. Och den har ett driv som gör att en måste veta hur det går. Lugnet är också en fin stockholmsroman där en kan följa Urban på hans cykelturer. Han verkar också uppskatta Stockholmn om han då och då saknar uppväxtens Blekinge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ojoj det där låter deppigt! Jag har inte läst Korparna heller.
SvaraRaderaintressant och deppigt
SvaraRadera