En smakebit på søndag

Mie var i full gång vid köksön, när jag kom in. Jag var tvungen att kindpussa henne medan hon stod med utsträckta armar och durumdeg mellan fingrarna. Det såg ut som simhud. Pizzorna måste självklart vara hemlagade. Så kom hon på att det trots allt bara var tredje gången som Georg inte var med. och skyndade sig att tvätta händerna. Jag tvekade lite för länge innan jag gav efter för hennes kram. Hon är bara skinn och ben, för ett par år sedan var hon stor som Obelix, men så bestämde hon sig för att bli smal. För Mie är allt ett beslut, en plan. Hon löper kommunen runt varje morgon, och om Stefan frågar om hon inte vill ha ett glas vin, svarar hon att hon hellre vill spara de kalorinerna till något annat. Som vanligt var det Stefan som hade släppt in mig. När Mies föräldrar kommer flyger hon iväg för att möta dem ända ute på trädgårdsgången. Är jag småaktig? Ja, det är jag, men det är familjen, Anna. Den gör oss små om det bara är den vi har som måttstock. Man måste hemifrån. Kommer du ihåg hur bråttom vi hade att ge oss iväg?
Från sidan 17 - 18 i Ofta är jag lycklig av Jens Christian Grøndahl, översatt av Peter Stenson. Atlantis förlag

Den här vecka är det Astrid Terese på  den norska bokbloggen Betrktninger   som har hand om En smakebit på søndag, en läsutmaning där vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 
Fler smakebitar HÄR