onsdag 21 februari 2018

Atwood light

Margaret Atwoods senaste roman, Hjärtat stannar sist, börjar nog så bra. En känner väl igen författarens förmåga att skriva fram en obehaglig, hotfull stämning. Stan och Charmaine är ett ungt par som tvingas leva i sin bil. De har mist sina arbeten och blivit tvungna att lämna sitt hus. Det amerikanska samhället har blivit omöjligt att leva i. Arbetslöshet och bostadsbrist är vardagen för många. Våldet brer ut sig. Stan och Charmaine kan bara sova med ena ögat. De måste vara beredda att fly snabbt undan gäng och ensamma våldsverkare. Positron är en stat i staten. När en skrivit på för att bli invånare där är en garanterad mat och husrum. Stan och Chairmaine skriver på livstidkontraktet. Halva tiden bor de i ett parboende; halva tiden i ett fängelse - Internharmoni. Efter hand upptäcker de fler och fler baksidor; massor av saker en inte får tala om. Stans värstingbror Conor har varnat dem. Stan och Charmaine dras in i en mängd otroliga historier. Den blyga, flickaktiga Charmaine inleder ett skamlöst förhållande med Max. Dessutom sköter hon den s. k. Proceduren. Hon ger dödsdrogen till människor som inte passar in i det experimentella samhället längre. Hon vill inte tänka på vart de tar vägen sedan. Säkert säljs organen. Ledningen har blivit offer för sin sin egen girighet. Stan blir inblandad i utvecklingen av kvinnliga sexrobotar i olika utföranden och prisklasser. Det går att beställa robotar som har speciella anletsdrag. Det är obehagligt, men inte särskilt avlägset. Ibland kan en dra på smilbandet åt vissa formuleringar och påhittade namn. Möjligen har Atwood själv haft roligt när hon skrev den, men en undrar vad hon vill ha sagt med Hjärtat stannar sist. Den är långt ifrån vad Atwood brukar prestera. Språket är det inget fel på, men innehållet gör mig konfunderad. Vi glömmer den här och ger henne Nobelpriset i litteratur i alla fall.   Norstedts förlag 2017. Övers.: Inger Johansson

1 kommentar: