Från sidan solbelyst
blir gläntans mark ett guldgolv
och dess gräs en solfäll.
Mitt i denna skogens kammare
står utridsblocket som ett stadigt skänkskåp
med nyckeln omvriden inifrån
och med mossa i låset.
---
Landskapet vet allt
genom sitt växlande vara
och genom sin vana vid allt
som ett landskap möter.
Det har vanor och vårar
Mossorna läser långsamt in sig
i stenarnas ärrtecken,
år efter år.
Ur Tuvor av Harry Martinson, 1973.
Ill.: Harry Martinson
torsdag 23 juli 2015
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
så japanskt...
SvaraRaderahaha! det har du rätt i! tänkte inte på det!
SvaraRaderaDet här är så fint!
SvaraRaderajag gillar Martinsons sätt att beskriva naturen
Radera