onsdag 21 maj 2014

Sanning och konsekvens

Jag piggnar alltid till när jag ser Carina Burmans namn i tidningen. Idag skriver hon en  understreckare om en ny bok av Edith Södergran. Vad hade hade hänt Edith Södergran (1892 - 1923 )och alla andra för tidigt bortgångna författare om de inte dött så unga? Bilden av dem präglas mycket av just detta faktum. Agneta Rahikainen, finländsk litteraturforskare har skrivit en ny biografi om ES, Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran (Atlantis). Första delen är författarbiografi; andra delen ägnas uppkomsten av myten. Rahikainen går igenom de biografier som skrivits om ES fram till 1950. Hagar Olsson och Elmer Diktonius började omedelbart efter Södergrans död att tävla om vem som varit bästa vännen. Rahikainen kritiserar särskilt Gunnar Tideströms biografi som kom ut 1949. Han driver tesen att man kan tolka ES:s dikter biografiskt och att alla hennes problem var psykiska. Det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga södergranforskare och det läggs väldigt stor vikt vid henne utseende och kropp. Rahikainen tecknar bilden av en mera robust kvinna som var okonventionell, intresserad av kvinnosaken och politik. Hon talade ett flertal språk och hennes Raivola var inte alls så avskuret från omvärlden som tidigare gjorts gällande. Rahikainen håller för troligt att ES inte alls varit särskilt trevlig utan mera originell och lite galen. Det är inget dåligt eftermäle i mina ögon. I min egen hylla hittade jag Ernst Brunners doktorsavhandling med den vackra titeln Till fots genom solsystemen. Edith Södergrans expressionism från 1985 (med massor av referenser till Gunnar Tideström).

3 kommentarer:

  1. Både Burman och Edith är intressanta, bra blandning

    SvaraRadera
    Svar
    1. eller hur, Hannele! man får verkligen lust att läsa boken efter Burmans presentation. den kastar ju helt klart nytt ljus över ES

      Radera