Tre kvinnor

Journalisten Lisa Taddeo har ägnat åtta år åt sin reportagebok Tre kvinnor. En djupdykning i kvinnors sexualitet, lust och längtan, står det bak på boken. Den börjar och slutar med Lisa Taddeos egen mamma. När modern var ung och på väg till sitt arbete blev hon ständigt förföljd av en man som gick bakom henne och blottade sig. Hon vågade aldrig säga något. Lisa berättar i slutet av boken
 att faderns kärlek till modern var så uppenbar, medan hennes till honom var mera subtil. De tre kvinnorna, Maggie, Lina och Sloane har talat med Lisa Taddeo i tusentals timmar; öppet och oförblommerat. Själv tror hon att det var hennes egen sorg och smärta efter båda föräldrarnas död som gjorde henne speciellt mottaglig för deras berättelser. Kvinnorna kände detta. All kärlek är ju förbunden med smärta och de kände sig sedda och förstådda. Lina berättar att hennes man inte rört henne på tio år och att kyssar äcklar honom. Hon har nu funnit sin passion som hon får träffa ute i skogen. Maggie är kär i sin lärare som är mycket äldre än hon och därtill gift. Sloane Ford är ovanligt vacker och det vet hon om. Hon går hellre på gymmet än pratar vid grönsaksdisken vilket ger upphov till prat i omgivningen. Hon älskar sitt arbete i restaurangbranschen och vill gärna ha något eget. Det är i arbetet hon möter Richard. Han är inte så vacker som hon, men han är självsäker, stark och kraftfull; begåvad och trygg i sig själv. De blir ett par och har även en arbetsgemenskap. En kan tycka då att det är lite konstigt att Richard uppskattar att se sin fru med andra män. Tre kvinnor är en mycket intressant bok som gärna borde följas upp av flera av samma typ. Kvinnors lust och längtan är ett ganska outforskat område. Boken är mycket lätt att läsa och ger upphov till diverse funderingar.  Varken män eller kvinnor i boken är förskönade på något sätt utan behäftade med mänskliga fel och brister. Översättningen är gjord av Mollie Kanmert Sjölander och förlaget är Atlantis.

Titel: Tre kvinnor
Författare: Lisa Taddeo
Övers.: Mollie Kanmert Sjölander
Förlag: Atlantis
Tryckår: 2019
Antal sidor: 345

Systrarna Beauvoir

Atlantis

Claudine Monteil, född 1949, är historiker, kvinnorättsspecialist och har tidigare varit diplomat. Hennes doktorsavhandling behandlar Simone de Beauvoirs författarskap. Hon har också skrivit De som älskade friheten - en biografi om Beauvoir och Sartre - samt Söndagarna med Simone. Hennes senaste bok är Systrarna Beauvoir: rivalitet och syskonkärlek. Simone och Hélène de Beauvoir föddes 1908 respektive 1910. De var väldigt olika varandra. Simone var mörk och lillasyster blond. Hélène behandlades mycket styvmoderligt i hemmet speciellt av fadern. Simone ansågs vara den begåvade. Simone blev filosof och författare och Hélène konstnär. Simone fällde inte sällan nedsättande repliker om systerns konstnärskap medan Hélène hela tiden stöttade Simone i hennes feministiska kamp t. ex. för fria aborter. Det andra könet (1949) och Ålderdomen (1976) räknas som Simone de Beauvoirs viktigaste verk. 1975 talades det om Simone de Beauvoir i nobelprissammanhang, men sedan bestämde man sig för poeten Eugene Montale istället. Sartre och Beauvoir hade hela livet igenom ett intellektuellt och fritt förhållande, men de bodde aldrig ihop. Sartre omgav sig med unga vackra flickor och Beauvoir hade förhållanden med både män och kvinnor. Den amerikanske Nelson Algren var hon mycket förtjust i och blev mycket sorgsen när han gjorde slut. Claude Lanzmann tröstade henne i någon mån. Monteils bok delar sig innehållsmässigt ungefär på hälften. Den första delen handlar om sådant en redan visste. Men sedan kommer Monteils personliga bekantskap med systrarna Beauvoir och då blir det mera liv i berättelsen. Simone de Beauvoir dog 1986 medan systern levde ända till 2001. Det jag saknar i den här boken är ett register och bilder. Men boken är lättläst som en roman och en får lust att läsa vidare. Det allra bästa är nog ändå bekantskapen med Hélène de Beauvoir. Det har ett högt pris att vara känd och både älskad och hatad. Simones begravning blev rena kaoset och strider om utgivning av hennes brev pågår fortfarande.  Översättare: Thomas Andersson, Atlantis förlag 2018

Söndagssmakbit

Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten har en utmaning hon kallar En smakebit på søndag. Vi uppmanas att citera något ur en bok vi just läser. Hur det går till? Läs: HÄR
Mitt citat kommer från en bok jag hittade häromdagen på ett loppis. Eftersom det är en klassiker och jag inte har läst den och att den är i gott skick; utgiven av Atlantis i den fina serien Atlantis väljer ur världslitteraturen gick det som det gick. Den följde med hem! Inte visste jag att B Traven är en så gåtfull författare! Ingen vet riktigt när han föddes och vad han heter. Dödsskeppet är en av hans mest kända romaner. Sierra Madres skatt är dessutom filmad.

"När jag återigen tittade på den gamla galantan Yorrikke kunde jag inte förstå hur hon kunde ha en fullständig besättning och lämna det soliga Spanien, de frias och lyckligas land. --- Där måste finnas en hemlighet gömd någonstans. Kanske var hon - men det kunde väl inte vara möjligt? Inte så här nära civilisationen. Ett dödsskepp som lämnar en civiliserad hamn med klara papper? Nåja, det är ute och sagt nu. Ett dödsskepp!"
Så står det på sidan 127. Undertiteln på Dödsskeppet är: En amerikansk sjömans historia. Illustrationerna är gjorda av Torsten Billman, född i Kullavik.

Essän i IT - åldern

1500 - talsfilosofen de Michel Montaigne (1533 - 1592) var den som uppfann essän. Många har senare refererat till honom från Francis Bacon till Virginia Woolf. Den första volymen Essäer kom ut 1580. Därefter har de översatts och kommit ut i nya upplagor inte minst i Sverige där det senast kom ut en nyöversättning av Jan Stolpe i pocketutgåva. Nu kommer en ny bok om Montaigne av Antoine Compagnon på Atlantis förlag också i översättning av Jan Stolpe. Antoine Compagnon är egentligen specialist på Proust, men när han gjorde radioprogram om Montaigne blev de så populära att de gavs ut i bokform. 
En sommar med Montaigne blev omedelbart en försäljningssucce. Antoine Compagnon lyckas vara både lättsam och lärd skriver litteraturprofessorn 

Arne Melberg i sin recension. Det kanske inte är så svårt med ett sådant ämne som Montaigne. I slutklämmen skriver Arne Melberg att Michel de Montaigne säkert inte hade låtit elektroniken avskräcka. Han hade fortsatt att skriva.

Arvet efter Montaigne växer och frodas skriver Nina Burton i en understreckare 30/5 2009.

Entusiastiska pessimisters spirituella konst är den underbara titeln på en understreckare om essäer av Arne Melberg den 1/12 2012 

Essä: urval och inledning av Arne Melberg kom ut 2013 på Bokförlaget Daidalos

Sanning och konsekvens

Jag piggnar alltid till när jag ser Carina Burmans namn i tidningen. Idag skriver hon en  understreckare om en ny bok av Edith Södergran. Vad hade hade hänt Edith Södergran (1892 - 1923 )och alla andra för tidigt bortgångna författare om de inte dött så unga? Bilden av dem präglas mycket av just detta faktum. Agneta Rahikainen, finländsk litteraturforskare har skrivit en ny biografi om ES, Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran (Atlantis). Första delen är författarbiografi; andra delen ägnas uppkomsten av myten. Rahikainen går igenom de biografier som skrivits om ES fram till 1950. Hagar Olsson och Elmer Diktonius började omedelbart efter Södergrans död att tävla om vem som varit bästa vännen. Rahikainen kritiserar särskilt Gunnar Tideströms biografi som kom ut 1949. Han driver tesen att man kan tolka ES:s dikter biografiskt och att alla hennes problem var psykiska. Det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga södergranforskare och det läggs väldigt stor vikt vid henne utseende och kropp. Rahikainen tecknar bilden av en mera robust kvinna som var okonventionell, intresserad av kvinnosaken och politik. Hon talade ett flertal språk och hennes Raivola var inte alls så avskuret från omvärlden som tidigare gjorts gällande. Rahikainen håller för troligt att ES inte alls varit särskilt trevlig utan mera originell och lite galen. Det är inget dåligt eftermäle i mina ögon. I min egen hylla hittade jag Ernst Brunners doktorsavhandling med den vackra titeln Till fots genom solsystemen. Edith Södergrans expressionism från 1985 (med massor av referenser till Gunnar Tideström).

Bok och utställning

Den dolda kvinnomakten. 500 år på Skarhults slott. 
Redaktören Alexandra von Schwerin  är fil. kand. i statsvetenskap och har en M. B. A. från Handelshögskolan i Stockholm. Hon är slottsfru på Skarhults slott och styrelseordförande i vindkraftsföretaget Vento Energi AB samt driver föreningen Skarhults Kulturminne.
En rad kända historiker skriver om de starka kvinnorna på Skarhult som skötte såväl företag som personal och ekonomi medan deras män gjorde något annat eller var döda.Detta gällde naturligtvis inte endast på Skarhult.
Dick Harrison konstaterar att man inte tidigare varit intresserad av kvinnornas rättmätiga plats i historien. Peter Ullgren skriver om Härskarinnan med riddarhjärtat, det vill säga Mette Rosenkrantz, vars stora milda ögon kunde förleda någon att bortse ifrån den bestämda munnen. Hon var en progressiv kvinna som inte slog sig till ro med sina rikedomar utan såg till att utveckla och förbättra. Bland annat för sina underställda bönder. Mette Rosenkrantz var riktigt rik redan ifrån början och hade turen att få två fina äkta män som hon överlevde och ärvde. Det är också Mette Rosenkrantz som pryder affischen.
I essän Skärvor av kvinnomakt skildrar Angela Rundquist två kvinnor, Martina von Schwerin och Maria von Schwerin, som aldrig var härskarinnor på Skarhult men ända haft avgörande betydelse för att slottet skulle förbli i släktens ägo. Svante Norrhem skriver om hur det var att vara Kvinna i stormaktstidens svenska välde och Carin Bergströms inlägg har titeln Skarhult - grevinnan Brahes morgongåva.Eva Helen Ulvros skriver om Hushållsskolan på Skarhult under rubriken Ni ska bli ett gott parti
Slottsfru idag - en öppning mot framtiden. Några nutida skånska slottsfruar berättar om sina erfarenheter.
Utställning och Café håller öppet 12 april - 21 september 

Jag tror att det är Stina Piper på bokens omslag.
Atlantis förlag