Ännu en fin titel från Flo förlag: De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen. Poeten Marie Lundquist har gjort översättningen. I korta kapitel får en lära känna Birgitte Solheim som är pensionerad hjärtkirurg. Romanens början: "Gudrun är död" för tankarna till Camus, Främlingen. Birgitte Solheim stryker Gudrun från listan över vänner och bekanta som ska ha julkort, födelsedagshälsningar, mm. Sedan river hon hela listan. Och är ganska nöjd med det. Birgitte Solheim är en kärv kvinna som haft framgångar i ett mansdominerat yrke och som på olika sätt isolerats i arbetsgruppen. Hon har vigt sitt liv åt kirurgin. Det har inte funnits plats varken åt man eller barn. Någon gång har tankarna gått åt artificiell insemination men det blev bara en tanke. Den två år yngre systern, Elisabeth, bor kvar i Norge, har man, barn och barnbarn. Systrarna har hon ett mycket märkligt förhållande. De har sporadiska kontakter över nätet och har ett behov av varandra även om de för det mesta är elaka mot varandra. Av deras knapphändiga samtal förstår en att de haft en känslokall mor och att de upplever sin barndom väldigt olika. Birgitte sitter nu mest i sin favoritstol vid fönstret och ser ut på livet som rör sig på gatan. En frisör kommer hem till henne och gör i ordning det lilla hår hon har under peruken. Åldrandets tillkortakommanden, avigsidor, ensamhet och förluster funderar hon över med osentimental klarsynthet. Colin, som äger det lilla matstället Chez Colin tvärs över gatan blir hennes vän. För en tid. De sista smekningarna är inte enbart dyster; den är rolig också. Och Birgitte Solheims hårda skorpa krackelerar till slut en aning. Jag beundrar Kjersti Anfinnsen, som vid snart fyllda femtio, kan sätta sig in i vad det vill säga att åldras. Och hon gör det utan att slösa med orden. Del två har titeln Ögonblick för evigheten.
Titel: De sista smekningarna
Författare: Kjersti Anfinnsen
Översättare: Marie Lundquist
Förlag: flo förlag
Tryckår: 2025
Antal sidor: 149
Inlägg
