Ögonblick för evigheten

I andra delen av Kjersti Anfinnsens trilogi har titeln Ögonblick för evigheten möter vi en tröttare Birgitte Solheim som dessutom håller på att mista synen. Hon har flyttat till Javiér, arkitekten med de vackra händerna och de stora planerna. Men hon har klokt nog behållit sin egen lägenhet. Ibland flyr hon dit någon vecka och när hon kommer hem tror Javiér att hon varit ute och handlat. Javiér sover mycket och han förefaller alltmera kraftlös. Det blekta omslaget på boken passar väl till innehållet. En känner hur krafterna sakta men säkert lämnar Birgitte och Javiér. Konturerna blir suddigare och tillvaron blekare. Det går snabbare med Javier. Men - på julen äter de ostron, kalkon och gåslever och dricker champagne och dansar. Jag är slank och du är underbar, säger Javiér. Birgitte känner sig väldigt ensam när Javiér hamnat på ett hem. Hon har spelat in sina misslyckade telefonsamtal med systern Elisabeth som hon aldrig kommit överens med. Nu spelar hon upp samtalen och börjar nästan sakna sin syster. Och hon klär sig i de kläder systern skickat och som luktar Chanel och lök. Birgitte tänker på sitt arbetsliv och på allt motstånd hon mött. Another empty Kitchen kallades hon. Birgitte känner att hon aldrig varit rätt i tiden; inte ens som barn. När jag läste boken första gången blev jag väldigt dyster till sinnes. Andra gången jag läste den känner jag mest beundran för den 51 - åriga författaren som med sådan fantastik empati och inlevelse skildrar det åldrande paret. Till vardags är hon tandläkare. Nu återstår del tre, Dödsverk. 

Titel: Ögonblick för evigheten

Författare: Kjersti Anfinnsen

Översättare: Marie Lundquist

Förlag: flo förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 115

De sista smekningarna

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen handlar om Birgitte Solheim som är pensionerad hjärtkirurg. Hon sitter i en lägenhet i Paris i en bekväm stol vid ett fönster. Hon ser livet röra sig ute på gatan och hon ser sin vän Colins restaurang. Hon är mycket ensam. Hennes frisör kommer ibland och rättar till hennes egna hårtestar och ordnar peruken. Den yngre systern, Elisabeth, facetimar henne då och då, men det är inga roliga samtal. Birgitte är inte särskilt trevlig mot henne och tycker inte om att systern kallar henne "Bittelill". Det kan en ju förstå. Ingen kan vara mindre Bittelill än den krassa och illusionsbefriade Birgitte. Systrarna har vuxit upp i en dysfunktionell familj med en mamma som inte kändes vid några känslor. Fadern var en klumpig man som saknade självdisciplin. Birgitte lärde sig tidigt att armbåga sig fram. Allt blev en tävling med systern och Birgitte blev moderns favorit. När modern dör bryter Birgitte oväntat ihop och tas omhand av Elisabeth. Men deras förhållande blir inte mycket bättre för det. Birgitte träffar Javiér, pensionerad arkitekt, på nätet och här släpper Birgitte på sin grundmurade misstänksamhet mot män;  lite väl fort, kan jag tycka. Men hon vill ha någon att dela sin ensamhet och tomhet med. Och efter att ha blivit liggande på golvet med bruten hand fick hon sig en tankeställare. I mycket korta kapitel berättas Birgittes liv. Hon är ömsom cynisk ömsom rolig. Efter en framgångsrik karriär på ett mansdominerat område måste det vara svårt att plötsligt vara ingen för någon. Men "Jag vill inte förlora. Varje morgon stiger jag upp, tänker hon". Birgitte har inga barn och vill absolut inte flytta hem till Norge. Javiér känns som en nödlösning. I nästa del, Ögonblick för evigheten, kommer fortsättningen. Ingvild H Rishøis fina små böcker har givits ut på flo förlag liksom Anfinnsens bok och har översatts av samma författare, nämligen poeten Marie Lundquist.

Titel: De sista smekningarna

Författare: Kjersti Anfinnsen

Översättare: Marie Lundquist

Förlag: flo förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 149

De sista smekningarna

Ännu en fin titel från Flo förlag: De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen. Poeten Marie Lundquist har gjort översättningen. I korta kapitel får en lära känna Birgitte Solheim som är pensionerad hjärtkirurg. Romanens början: "Gudrun är död" för tankarna till Camus, Främlingen. Birgitte Solheim stryker Gudrun från listan över vänner och bekanta som ska ha julkort, födelsedagshälsningar, mm. Sedan river hon hela listan. Och är ganska nöjd med det. Birgitte Solheim är en kärv kvinna som haft framgångar i ett mansdominerat yrke och som på olika sätt isolerats i arbetsgruppen. Hon har vigt sitt liv åt kirurgin. Det har inte funnits plats varken åt man eller barn. Någon gång har tankarna gått åt artificiell insemination men det blev bara en tanke. Den två år yngre systern, Elisabeth, bor kvar i Norge, har man, barn och barnbarn. Systrarna har hon ett mycket märkligt förhållande. De har sporadiska kontakter över nätet och har ett behov av varandra även om de för det mesta är elaka mot varandra. Av deras knapphändiga samtal förstår en att de haft en känslokall mor och att de upplever sin barndom väldigt olika. Birgitte sitter nu mest i sin favoritstol vid fönstret och ser ut på livet som rör sig på gatan. En frisör kommer hem till henne och gör i ordning det lilla hår hon har under peruken. Åldrandets tillkortakommanden, avigsidor, ensamhet och förluster funderar hon över med osentimental klarsynthet. Colin, som äger det lilla matstället Chez Colin tvärs över gatan blir hennes vän. För en tid. De sista smekningarna är inte enbart dyster; den är rolig också. Och Birgitte Solheims hårda skorpa krackelerar till slut en aning. Jag beundrar Kjersti Anfinnsen, som vid snart fyllda femtio, kan sätta sig in i vad det vill säga att åldras. Och hon gör det utan att slösa med orden. Del två har titeln Ögonblick för evigheten. 

Titel: De sista smekningarna

Författare: Kjersti Anfinnsen

Översättare: Marie Lundquist 

Förlag: flo förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 149