De sista smekningarna

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen handlar om Birgitte Solheim som är pensionerad hjärtkirurg. Hon sitter i en lägenhet i Paris i en bekväm stol vid ett fönster. Hon ser livet röra sig ute på gatan och hon ser sin vän Colins restaurang. Hon är mycket ensam. Hennes frisör kommer ibland och rättar till hennes egna hårtestar och ordnar peruken. Den yngre systern, Elisabeth, facetimar henne då och då, men det är inga roliga samtal. Birgitte är inte särskilt trevlig mot henne och tycker inte om att systern kallar henne "Bittelill". Det kan en ju förstå. Ingen kan vara mindre Bittelill än den krassa och illusionsbefriade Birgitte. Systrarna har vuxit upp i en dysfunktionell familj med en mamma som inte kändes vid några känslor. Fadern var en klumpig man som saknade självdisciplin. Birgitte lärde sig tidigt att armbåga sig fram. Allt blev en tävling med systern och Birgitte blev moderns favorit. När modern dör bryter Birgitte oväntat ihop och tas omhand av Elisabeth. Men deras förhållande blir inte mycket bättre för det. Birgitte träffar Javiér, pensionerad arkitekt, på nätet och här släpper Birgitte på sin grundmurade misstänksamhet mot män;  lite väl fort, kan jag tycka. Men hon vill ha någon att dela sin ensamhet och tomhet med. Och efter att ha blivit liggande på golvet med bruten hand fick hon sig en tankeställare. I mycket korta kapitel berättas Birgittes liv. Hon är ömsom cynisk ömsom rolig. Efter en framgångsrik karriär på ett mansdominerat område måste det vara svårt att plötsligt vara ingen för någon. Men "Jag vill inte förlora. Varje morgon stiger jag upp, tänker hon". Birgitte har inga barn och vill absolut inte flytta hem till Norge. Javiér känns som en nödlösning. I nästa del, Ögonblick för evigheten, kommer fortsättningen. Ingvild H Rishøis fina små böcker har givits ut på flo förlag liksom Anfinnsens bok och har översatts av samma författare, nämligen poeten Marie Lundquist.

Titel: De sista smekningarna

Författare: Kjersti Anfinnsen

Översättare: Marie Lundquist

Förlag: flo förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 149

Stargate. En julberättelse

Årets första roman blev den lilla pärlan Stargate. En julberättelse av Ingvild H. Rishøi. Det är författarens första roman; precis lika bra som hennes noveller. Stargate är berättelsen om en alkholiserad pappa och två döttrar, Melissa, 16, och Ronja 10 i Tøyen en förort till Oslo. Det finns mycket kärlek i berättelsen. Pappa älskar sina döttrar men alkoholen är starkare. Flickorna älskar sin pappa; Melissa har tappat hoppet om honom och fjällen kommer att falla även från Ronjas ögon. Men, som vaktmästaren i skolan säger: "Under kan ske. Ibland finns det bara ingen annan utväg och då sker ett under". Pappa kan inte behålla något arbete. När han nu i alla fall börjar sälja julgranar fantiserar de om ett litet hus i skogen vid en tjärn och med snö långt uppåt väggarna, en hasp som håller dörren stängd och en brasa som håller dem varma. Plötsligt finns det mat i kylskåpet och allt verkar bra en liten stund. Men så går det som det brukar gå. Melissa går in i pappas ställe. Då blir lönen lägre och  arbetstiderna sämre. Så blandas även Ronja in i affärerna och verksamheten växer. Flickorna är duktiga och arbetsledaren Tommy är mycket nöjd. Han är snäll mot dem och förser dem med mat och varm dryck. Ägaren, Eriksen, är mindre nöjd med arrangemangen. Han är ondskan själv; girig och skoningslös. Hemma huserar pappa och hans kumpaner. Ingvild H. Rishøi ikläder sig som vanligt barnets roll. Berättelsen är mörk men saknar alls inte humor. Som läsare tänker en på HC Andersen, Bibeln, Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf. Författaren slösar inte med orden. Språket är väldigt effektivt. Ingvild H. Rishøi förstår i alla lägen att välja de exakt rätta orden och då behövs det inte så många.

Titel: Stargate. En julberättelse

Författare: Ingvild H. Rishøi

Översättare: Marie Lundquist

Förlag: flo förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 167