Den nionde graven

Den andra titeln i Stefan Ahnhems polisserie om Fabian Risk, Den nionde graven, tilldrar sig tidsmässigt innan Offer utan ansikte som kom först. Fabian Risk har ännu inte flyttat till Helsingborg. Storyn i Den nionde graven är intrikat med två misstänkta gärningsmän. Turerna blir många och invecklade innan det slutligen går upp för Fabian Risk och hans höggravida kollega Malin Rehnberg hur det hela ligger till. Persongalleriet är stort och det är inte så lätt alla gånger att hänga med i svängarna men Ahnhem får ihop det och bjuder på spänning och överraskningar. Samtidigt framgår det tydligt hur hopplöst det måste vara att vara hustru och barn till en polis som Fabian Risk. Arbetet kommer först. Och kollegerna. Sonja klagar, men tycks ändå ha en viss förståelse. Dottern Matilda klagar och sonen Theo glider undan. Miljön är mestadels Stockholm och jag tycker alltid att det är trevligt att veta var handlingen går av stapeln. Ahnhem är en omsorgsfull författare. Det förefaller som om han är fast besluten att bjuda sina läsare sitt allra bästa. Polisens inre arbete, relationerna mellan arbetskamraterna, maktstrukturerna, kvinnornas ställning inom kåren och ledningens arroganta förhållningssätt gentemot underlydande och allmänhet blottläggs mer och mer för varje del en läser. Vissa delar är blodiga och otäcka, men det förekommer inget frossande i hemskheter. Jag hoppar över några rader här och där när det behövs. Både Offer utan ansikte och Den nionde graven har blivit mycket uppmärksammade och fått internationella priser. Tredje boken om Fabian Risk har titeln Arton grader minus och den ger jag mig på nu.
 

Offer utan ansikte

Av en tillfällighet läste jag Stefan Arnhems sjätte bok med huvudpersonen Fabian Rask först. Den sjätte spiken heter den. Och jag blev mycket förtjust. Så jag bestämde mig för att börja ifrån början med del ett, Offer utan ansikte. Redan här är Stefan Ahnhem en fullfjädrad kriminalförfattare. En seriemördare är på gång och man kommer snart på att alla de mördade har gått i samma klass som Fabian Rask. I klassen fanns en kraftigt mobbad pojke. Två gossar hade varit hans värsta plågoandar medan den övriga klassen och ett par lärare vänt sig bort. Teorin verkar stämma. Men ganska snart upptäcker Fabian Rask att något skaver. Egentligen ska han strunta idet för han är sjukskriven och har dessutom semester. Man han kan inte släppa fallet. Någon vidare lagspelare är han inte. Han hinner inte och han riskerar att bli hejdad av chefen Astrid Tuvesson. Beskrivningen av Fabians arbetskamrater familjemedlemmar höjer närvarokänslan och ganska snart tycker en sig börja känna dem. Något som höll på att definitivt sätta p för läsningen var avsnitten ur den mobbade pojkens dagbok alldeles i början av boken. Men sedan tar själva utredningsarbetet vid och en följer poliserna i med- och motgång. Ibland blir en rejält överraskad. Miljön är Helsingborg med vissa avstickare till Danmark. Offer utan ansikte är en begåvad och välskriven debut. Jag kommer att läsa flera titlar i serien.

Den sista spiken

Började av en ren händelse läsa Stefan Ahnhems roman Den sista spiken. Det är den sjätte fristående delen  i serien om kriminalaren Fabian Risk. Författaren föddes i Stockholm men växte upp i Råå utanför Helsingborg. Den sista spiken tilldrar sig i Köpenhamn och Helsingborg. En möter efter hand en massa människor i olika funktioner. Jag börjar ganska omgående göra ett personregister och det har jag igen. Inledningen är klurig och leder tankarna åt fel håll. Ganska snart utkristalliseras tre huvudspår. Några stycken poliser kartlägger en misstänkt polischefs göranden och låtanden. Samtidigt pågår utredning av två mord som i förstone ser ut som mord och självmord. Åtminstone vill någon att det ska se ut så. Den svenske polisen Fabian Risks strulige son, Teodor, hittas död i en dansk fängelsecell och Fabian beslutar sig för att utreda omständigheterna. Det visar sig att både personer och händelser hakar i varandra. Ondskan firar triumfer, men rättvisan är den hack i häl. Poliser och utredare är vanliga människor med vanliga människors fel och brister, styrkor och svagheter. Här finns gott om ensamvargar men också och annan lagspelare. Mycken teknik finns med utan att det känns obegripligt och/eller överlastat. Inte visste  jag att Ericson hade en telefon som kallades Hajfenen, stilmodell R310. Karambit, som är ett slags kampkniv har jag heller inte träffat på tidigare. Det är den som finns på bokens omslag. Stefan Ahnhem är väldigt duktig på att förmedla frustration och rädsla. Jag tycker att boken är välskriven och det finns ett driv i den. Kapitlen är alldeles lagom långa. Jag kommer troligen att läsa mer av Ahnhem.

En smakebit på søndag v 15 2023

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"På den ena av de tre arbetsplatserna bakom skärmarna satt Cherukuri Fareed och skrev  in några kommandon på en av datorerna. På den tiden han jobbat för mobiloperatören TDC".  hade han ägnat all sin lediga tid åt att ta sig igenom brandväggar och avlyssna samtal från olika kändisar för att inte implodera av tristess. Bredvid satt hans vän, Qiang Who, också han en före detta outnyttjad programmeringstalang på TDC:s kundsupport, och bevakade skärmen som visade kristallkronan i Sleizners sovrum". Från sidan 38 i Den sista spiken av Stefan Ahnhem. Fler smakebitar HÄR