Offer utan ansikte

Av en tillfällighet läste jag Stefan Arnhems sjätte bok med huvudpersonen Fabian Rask först. Den sjätte spiken heter den. Och jag blev mycket förtjust. Så jag bestämde mig för att börja ifrån början med del ett, Offer utan ansikte. Redan här är Stefan Ahnhem en fullfjädrad kriminalförfattare. En seriemördare är på gång och man kommer snart på att alla de mördade har gått i samma klass som Fabian Rask. I klassen fanns en kraftigt mobbad pojke. Två gossar hade varit hans värsta plågoandar medan den övriga klassen och ett par lärare vänt sig bort. Teorin verkar stämma. Men ganska snart upptäcker Fabian Rask att något skaver. Egentligen ska han strunta idet för han är sjukskriven och har dessutom semester. Man han kan inte släppa fallet. Någon vidare lagspelare är han inte. Han hinner inte och han riskerar att bli hejdad av chefen Astrid Tuvesson. Beskrivningen av Fabians arbetskamrater familjemedlemmar höjer närvarokänslan och ganska snart tycker en sig börja känna dem. Något som höll på att definitivt sätta p för läsningen var avsnitten ur den mobbade pojkens dagbok alldeles i början av boken. Men sedan tar själva utredningsarbetet vid och en följer poliserna i med- och motgång. Ibland blir en rejält överraskad. Miljön är Helsingborg med vissa avstickare till Danmark. Offer utan ansikte är en begåvad och välskriven debut. Jag kommer att läsa flera titlar i serien.

Den sista spiken

Började av en ren händelse läsa Stefan Ahnhems roman Den sista spiken. Det är den sjätte fristående delen  i serien om kriminalaren Fabian Risk. Författaren föddes i Stockholm men växte upp i Råå utanför Helsingborg. Den sista spiken tilldrar sig i Köpenhamn och Helsingborg. En möter efter hand en massa människor i olika funktioner. Jag börjar ganska omgående göra ett personregister och det har jag igen. Inledningen är klurig och leder tankarna åt fel håll. Ganska snart utkristalliseras tre huvudspår. Några stycken poliser kartlägger en misstänkt polischefs göranden och låtanden. Samtidigt pågår utredning av två mord som i förstone ser ut som mord och självmord. Åtminstone vill någon att det ska se ut så. Den svenske polisen Fabian Risks strulige son, Teodor, hittas död i en dansk fängelsecell och Fabian beslutar sig för att utreda omständigheterna. Det visar sig att både personer och händelser hakar i varandra. Ondskan firar triumfer, men rättvisan är den hack i häl. Poliser och utredare är vanliga människor med vanliga människors fel och brister, styrkor och svagheter. Här finns gott om ensamvargar men också och annan lagspelare. Mycken teknik finns med utan att det känns obegripligt och/eller överlastat. Inte visste  jag att Ericson hade en telefon som kallades Hajfenen, stilmodell R310. Karambit, som är ett slags kampkniv har jag heller inte träffat på tidigare. Det är den som finns på bokens omslag. Stefan Ahnhem är väldigt duktig på att förmedla frustration och rädsla. Jag tycker att boken är välskriven och det finns ett driv i den. Kapitlen är alldeles lagom långa. Jag kommer troligen att läsa mer av Ahnhem.