Flackland

Den tolfte och sista novellen i Ugglan&Bokens novellsudoku passar in på nr 1 i den europeiska delen. En debutnovellsamling. Jag har med stor förtjusning läst titelnovellen i Herta Müllers Flackland. Den kom ut 1982, men censuren ställde till stor skada i texten. 1984 kom den ut i oavkortad form. Herta Müller bodde som en av ca 300 000 tyskar i en del av Rumänien som kallades Banatet.  I delar av Banatet bodde tyskar från Schwaben och Sachen. Flickan i Flackland bor i en liten by som heter Nitchidorf där man jämt stötte på väggar och staket. Folket styrs av stark social kontroll och tradition. Gråt och smeksamheter tolereras inte, men däremot örfilar och hårda slag. Männen super och kvinnorna går för att gråta hos de döda för att lätta på trycket. Ibland är byn rädd för sitt eget folk. Djuren behandlas grymt. Flickan lever i en egen värld med drömmar och fantasier. Tidvis är drömmarna mardrömmar. Hon iakttar de vuxna och livet i byn. Hon funderar över döden och föräldrarnas förhållande till varandra. Barnen ska vara tacksamma. Ibland får flickan kamma sin far och sätta band och rosetter i håret på honom. Men om hon rör hans ansikte får han ett raserianfall. Flickan iakttar  hur kvinnorna åldras. "När de har åldrats färdigt liknar de männen och beslutar sig då för att dö." Ibland klipper flickans mor hennes fingernaglar så kort att hon inte kan gå ordentligt utan tycker sig gå på händerna. Hon kan inte tala och tänka heller med så korta naglar. Det hela berättas ur barnets perspektiv och med barnets fantasi. Bildspråket är Müllers eget liksom den associativa berättartekniken. Motiveringen till Nobelpriset är bra "... med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hon hemlöshetens landskap". Tidigare läst Hjärtdjur.