fredag 15 december 2017

Hemsökelsen på Hill House

Jag måste säga att jag hade lite problem med Hemsökelsen på Hill House (1959) av Shirley Jackson (1916 - 1965). Det stora huset som stått obebott i åttio år med alla dörrar, rum och vindlande korridorer har alla förutsättningar att bjuda på något riktigt kusligt. Forskaren dr Montague har för avsikt att undersöka husets hemligheter och har engagerat tre unga assistenter, Eleanor, Theodora och Luke som ska hjälpa honom att göra iakttagelser. Och visst händer det underliga saker i huset. Alla ser och hör. Men Eleanor, som stulit sin systers bil för att komma till Hill House, ser och hör mer än de andra. Hon är skör och har levt ett liv som sköterska åt sin mor och sedan fått flytta in i en skrubb hos sin syster. Hushållerskan på Hill House, den orubbliga mrs Dudley, lagar mat åt dem, men är noga med att försvinna ifrån huset före mörkrets inbrott. Det mesta är alldeles vardagligt och förefaller helt normalt. Men nätterna är hotfulla och huset känns inte vänligt. Det upplever de alla. Jag tycker att den ampra mrs Montague kommer in i bilden som en frisk fläkt och i hennes kölvatten vännen Arthur som tagit ledigt ifrån sin rektorstjänst. Det som stör mig i berättelsen är allt pratandet. Alla pratar och pratar och skämtar och jag tänker på Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Där pratades det och skämtades och det stackars spöket togs inte på allvar. Eleanor är den som sticker ut. Och hon vill inte åka hem. Jag gissar ett en skulle kunna göra någon sorts psykologisk analys av Eleanor och Hill House, men vid denna första läsning föll jag - mycket till min häpnad - inte för Hill House. Men det har bl. a. Joyce Carol Oates och Stephen King och många andra gjort.  Jag tänker i alla fall fortsätta med Vi har alltid bott på slottet. Shirley Jackson är fascinerande som person och hon levde ett märkligt liv tillsammans med sin man kritikern Stanley Hyman.

3 kommentarer: