Äkta makar

Nakamura är trettiofem år och tycker att det är på tiden att han gifter sig. Sakiko är tjugosex och har svarat ja på Nakamuras frieri. Nu lämnar han Tokyo med Shinkansen för att åka hela långa vägen till Sakikos föräldrar i Hakodate för att anhålla om hennes hand. I Morioka byter han till snälltåget Hatsukari och finner i sin vagn två damer i sjuttioårsåldern som inte fått platserna bredvid varandra. Han erbjuder sig att byta med dem, men de tycker att det är bättre att konduktören vänder på sätena så kan de prata alla tre. Den ena damen har ett halsband av konstgjorda pärlor och den andra en blomsterscarf runt halsen.  De berättar att de ska åka till en ceremoni där man plockar i askan. På Nakamuras fråga vad det är för något pekar blomsterscarfen under sätet på en cylinderformad behållare inlindad i ett tyg. Hon förklarar att det är hennes mans kvarlevor. Han dog för tre år sedan, men på grund av stridigheter inom släkten kunde han då inte begravas i familjegraven. Men nu är alla de stridande döda så nu är fältet fritt. Nakamura tycker att de kan sätta urnan på det lediga sätet bredvid honom, men blomsterscarfen förklarar att hennes man avskydde att ligga mjukt. Vid lunchdags köper alla tre bentolådor och oolong - te från försäljerskan på tåget. Sedan somnar damerna och blomsterscarfen vilar sina ben på makens urna och håller den på så sätt också på plats. Nakamura börjar tänka på vad han ska säga till Sakikos föräldrar. Sakiko har på sitt gladlynta sätt förklarat för honom att det inte är så viktigt. De vet ju ändå varför du kommer, säger hon. En söt, humoristisk novell av en utomeuropeisk författare jag aldrig tidigare läst tidigare, nämligen japanska Koike Mariko, född 1952.