måndag 27 mars 2017

Den sista kvinnan

Det gick fort och lätt att läsa Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir. Maria och Flóki dricker ett glas champagne på nyårsafton och han förkunnar att hon är kvinnan i hans liv, men att han nu tänker lämna henne för en annan man. Jaha, men vi har ju varit gifta i elva år, säger Maria aningslöst. Jovisst, men nu är det ju som det är och Flóki tänker inte undandra sig ansvaret för de gemensamma två och ett halvt år gamla tvillingarna. Perla, som är dvärgväxt och bor i en lägenhet i källaren, blir Marias förtrogna och rådgivare. Perla är spökskrivare åt deckarförfattare och expert på parrelationer. Maria, som arbetar som biståndshandläggare och är väl förtrogen med allt lidande i världen, tycker inte att hennes personliga elände är så mycket att tala om. Hon ringer upp mannen i sitt liv med jämna mellanrum och de talar lugnt och sansat om olika saker. Mest är det Maria som ställer frågor eftersom hon inget förstått trots allt Flókis kvälls- och helgarbete. Flóki hälsar på då och då. Maria hoppas att han tänker komma tillbaka. Om inte annat så när adoptionsmyndigheterna hör av sig och meddelar att nu - efter sex år - väntar en liten flicka på dem! Man kan inte lura en liten flicka, säger Maria. Sedan uppenbarar sig Marias totalt okända biologiska pappa, Albert, och mormor visar sig ha levt något av ett dubbelliv! Så håller det på boken igenom. Logiken stämmer inte alla gånger. Vi får veta att Maria är kolossalt vacker och har hästsvans. Annars är det inte mycket med karaktärsbeskrivningen. Albert säger till Maria vid deras första och enda möte att hon är tredje generationens kvinnor som lägger band på sina känslor. Maria bestämmer plötsligt att den lille Björn, två och ett halvt år, ska klippas och nappen ska kastas åt änderna. Björn vill inte bli av med sina lockar och underläppen darrar. Hårfrisörksan näst intill vägrar, men Maria har bestämt sig. "Han ska växa upp till man och får inte visa några tecken till känslomässig svaghet"!!! Otroligt! Perla är den en får lära känna bäst. Hon håller inte precis tillbaka några känslor och besitter en viss klokskap och livserfarenhet. Det finns en viss ironisk humor i Den sista kvinnan som piggar upp. Man kan säga att romanen mycket handlar om identitet. Men det saknas psykologisk blick. Slutet kommer lite hastigt på och känns komprimerat och ofullständigt. Men ett visst driv finns det och allt är inte förutsägbart. Jag kan sträcka mig till en trea. Översättare: Arvid Nordh. Weyler förlag.
Jag blev nyfiken på skyrtårtan som nämns i boken. Den förefaller vara något i stil med vår cheesecake. Skyr är närmast släkt med yoghurt och tycks finnas även i Sverige i flera smaker.

1 paket kex med kanelsmak

1-2 burkar Vaniljskyr (500 gr)

0,5 liter grädde

2 burkar körsbärssylt

Smula kexen som en botten i en ungsfast form. Vispa grädden och skyren tillsammans och lägg ovanpå kexbottnen.

Häll sedan sylten ovanpå och jämna ut. Förvara i kylskåp i några timmar.

3 kommentarer:

  1. inte jättesvag för cheesecake men Skyr har jag smakat

    SvaraRadera
  2. (jaG vet inte hur man "tillverkar" män... Rilke blev ju påklädd som flicka av sin MOR... mina (då) långhåriga söner kan både sticka, baka bröd, bygga koja med barn)

    SvaraRadera