En man och hans två kvinnor

Erik Wästberg är en skicklig journalist, författare och sällskapsmänniska; beundrad i alla läger inte minst av sonen Per Wästberg. Han var det enda utav barnen som blev ordmänniska i faderns efterföljd, men han säger sig aldrig ha känt av någon press utan betraktade fadern som en förebild och inspirationskälla. Efter faderns för tidiga död 1954, 49 år gammal, tänker PW att han borde sett tecknen på faderns förestående bortgång under besöket strax innan i New York där PW studerade. Det var så mycket han ville ha frågat och sagt.  En tid efter faderns död uppdagar Per Wästberg att Margot Hirsch, syster, svägerska och moster och under sjutton år varit Erik Wästbergs älskarinna. Det kommer som en total överraskning. PW känner att han får omvärdera hela sin barndom så som den skildras i De hemliga rummen. När moster Margot är 84 år och så smått börjar tappa minnet går hon med på att tala om det som hon tigit om i alla år. För första och sista gången. Hon tycker att Eriks son har rätt att få veta. Han frågar varsamt ut henne. Margot är sparsam med upplysningarna men svarar på frågor och är ändå mer öppen än hon någonsin tidigare varit. Per Wästberg minns henne som en glad och harmonisk moster, sekreterare åt EW och sin syster Gretas stöd. Vad visste Greta? Förmodligen blundade hon. Fullständig öppenhet mellan makarna var inget prioriterat. De hade mycket luft emellan sig. Erik inledde  förbindelsen med Margot med en våldtäkt. Margot var då 17 år och mycket oerfaren. Erik var nästan dubbelt så gammal och tvåbarnsfar. Trots det konstaterar Per Wästberg att hans far var mosterns livs stora kärlek, även om hon hade ytterligare relationer efter EW:s död. Erik och Margot. En kärlekshistoria är titeln på Per Wästbergs femte memoardel där han berättar om faderns och mosterns hemliga kärlek. Svalt och behärskat. Outtalat. Hemligt. Snyggt, polerat och välordnat. Inga scener; ingen svartsjuka. En oklanderlig fasad. Borgerskapets diskreta charm. Jag får en ingivelse att läsa om Om man håller sig i solen av Per Wästbergs dotter Johanna Ekström.
PW är som vanligt en storartad stilist. Han lyckas i ord fånga svåråtkomliga känslor och stämningar. Språket är vackert och lätt att läsa. Men jag hejdar mig ofta för att läsa om speciellt pregnanta formuleringar och tänkvärda meningar. PW är också en fin stockholmsskildrare. Jag läser honom mycket gärna.