Kartusianklostret i Parma

I Vandring med favoriter av  
Helen af Enehjelm hittar jag en essä om Stendhal med rubriken

Den borne författaren. Av Enehjelms två favorittitlar, Rött och svart och Kartusianklostret i Parma sätter hon den senare först.

Stendhal (1783 - 1842) var liten, tjock och ganska ful och hade ingen större framgång hos kvinnor. 
Han skrev om allt som han drömde om att uppleva i livet. Många av de kvinnokaraktärer han bygger upp beskriver den kvinna Stendhal skulle varit om inte om varit om.

Egentligen hette han Henri Beyle men adlade sig sedan på egen hand och kallade sig de Beyle för att sedan ta sig namnet Stendhal som han valde av en slump efter en plats i Tyskland. På så sätt blev den berömde författaren inte släkt med sin far. Eller rättare sagt tvärtom. Det fanns nämligen fyra  personer som Henri Beyle tyckte riktigt illa om; sin far, sin moster, kusin Pierre samt en abbé som med sin mörka religiositet gjort livet surt för honom under uppväxten.

Stendhal älskade Italien lika mycket som han avskydde födelseorten Grenoble.

Han prövade olika yrken som militär, specerihandlare och diplomat innan han slutligen blev författare. 

Stendhal skrev reseskildringar, konstkritik och romaner. 

Det  litterära genombrottet kom med Rött och svart 1930.

Tre år innan han föll ihop på gatan och dog (det är ingen skam att dö på gatan bara man inte gör det med vilje, sa Stendhal) fick han stor litterär framgång med Kartusianklostret i Parma (1839) , vilken av många 

(till exempel Horace Engdahl) anses vara hans bästa roman. 

Nu är frågan om jag inte rent av lägger till Kartusianklostret i Parma på 

Lyrans läsutmaning - Sommarklassiker. 

Evt. på bekostnad av någon annan titel. Jag sover på saken.