skip to main |
skip to sidebar
Ian McEwans senaste roman, Nötskal, är en berättelse av thrilleraktig karaktär. Redan när jag läst två sidor hade jag skrattat spontant ett par gånger, vilket är väldigt ovanligt när jag läser romaner. Men under läsningens gång fick jag mindre och mindre lust att skratta. Trudy, 28 år, är gravid med John, som hon motat ut ur hans (!) hus till förmån för Claude, som är Trudys svåger och alltså bror till John. Berättare är den lille hyresgästen i Trudys livmoder, ett foster i första trimestern. En får sedan följa fostret ända fram till födelsen och det finns de gånger när en tycker att det är den vettigaste personen i Nötskal. Det är ett mycket nutidsorienterat och välinformerat barn. Genom sin mors radio- och poddlyssnande tar barnet del av analyser och diskussioner "driven av självskadetvång". Och med tiden blir hen en riktig vinkännare. Barnet tycker mycket illa om Claude, som är "näst intill genialt andefattig", och älskar sin far. Den storvuxne fadern, John, som har psoriasis och älskar Keats och Wilfred Owen är ständigt på väg mot ruinens brant. Han har ett litet förlag och sysslar med lyrik, vilket ju aldrig är särskilt lukrativt. Claude ägnar sig åt fastighetsspekulationer och det går betydligt bättre. Trolösa Trudy och andefattige Claude har något i görningen. (Är det någon mera än jag som tänker på Hamlet?) Det finns planer vad det gäller barnet också. Ian McEwan tar den här absurda historien som redskap för att gissla civilisationens avarter. Tidens egoism, girighet och omänsklighet speglas i Nötskal. Och författaren är inte nådig. Som vanligt är McEwan skarpt intellektuell och håller en kylig distans men en anaar vreden under ytan. Scenen mörknar alltmer mot det oundvikliga slutet. Den sista meningen i boken: "Vad övrigt är, är kaos". Hamlet igen: "The rest is silence". Nötskal uppvisar McEwan i sitt esse.
LYRAN: "Det blir inte många deckare lästa av mig, men i år har jag i alla fall
läst en novell av Agatha Christie. Jag skulle gärna vilja hitta någon ny
favorit, men måste erkänna att jag är väldigt kräsen. Hoppas ändå få
tips genom trion. Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera bok, författare eller romanfigur."
Jag väljer tre udda romanfigurer som jag fäst mig vid:
1. Cass Neary i Elizabeth Hands bok Generation Loss
Elizabeth Hand
själv beskriver sin protagonist Cass Neary så här: Amoral speedfreak
crankhead kleptomaniac murderous rage - filled alcoholic bisexual
heavily tattooed American female photographer. Det
stämmer också. En möter Cass Neary under 70 - talet i New York där hon
skaffat sig en kort berömmelse i punkvärlden genom en fotobok. Nästa Cass Neary - bok heter Se mörkret
2. John Cardinal i Giles Blunts böcker från Algonquin Bay, en plats som
antagligen lånat drag av författarens egna hemtrakter i Ontario. Det är ofta kallt, isigt och mörkt i Algonquin Bay. John Cardinal har en hustru som han älskar över allt annat, men hon lider av en svår sjukdom. Böckerna om John Cardinal tycks vara sex stycken: Fruset offer 2003, En stilla storm 2004, Schamanen 2005, När du läser detta 2008, Fader Död 2012, Until the night 2012.
3. Edie Kiglatuk är vildmarksguide, jägare och halvinuit. Hon förekommer i Melanie McGraths bok Där ingen har gått (White heat). Om den skrev jag bl. a. så här: Det är en kriminalroman
men jag glömmer nästan själva den intrikata storyn för skildringen av
den fiktiva staden Autisaq med omnejd, den iskalla tundran, mörkret,
isbergen, råkvallarna, slädhundarna, människorna runt Edie,
kollisionerna mellan modernt och tradition, överlevnadstekniken och inte
minst alla exotiska maträtter. Vad sägs om te med sälspäck, sälblodssoppa eller renleversoppa? Det finns åtminstone Edie Iglatuk - mysteries till: The Boy in the Snow och The Bone Seeker
Veckans bokbloggsfråga: "Har du läst några läsvärda deckare den senaste tiden? Eller finns det
några deckare som du ser fram emot att läsa, kanske redan nu i påsk?
Vad är det förresten som utmärker en bra deckare, enligt dig?"
Nära dig av Lucie Whitehouse är nog det senaste jag läst i deckarväg. Jag har minskat ner på deckarläsandet under de senaste åren. Av tidsskäl - inget annat. Men påskekrim brukar jag hålla styvt på. Eftersom jag tillbringar påsken i London kanske jag ser mig om efter någon ny engelsk deckare. Eller också läser jag något av den amerikanska deckarförfattaren Nevada Barr som arbetat som park ranger, parkvakt, i Texas och därför låter sina romaner utspelas i olika nationalparker i USA. Hennes protagonist heter Anna Pigeon.
Dolt i mörker av Elly Griffiths ser jag fram emot att läsa.
En bra deckare ska ha trovärdiga karaktärer som även har privatliv, en miljöskildring värd namnet, bra dialog, trovärdig story, inte för mycket blod och inget frossande i råheter. Psykologisk trovärdighet och förankring i ett samhälle är också önskvärt.
" Så här ligger jag, upp och ner uti en kvinna. Med armarna tålmodigt korslagda ägnar jag mig åt att vänta, och vänta och åt att undra vem det är jag ligger i, vad som väntar mig. Mina ögon sluts nostalgiskt vid minnet av hur jag en gång drev omkring inuti min genomskinliga säck, drömskt svävande i min tankebubbla genom mitt privata hav, gjorde kullerbyttor i slow motion och då och då mjukt stötte emot mitt förvars genomskinliga avgränsning, denna hinna som sög upp och vibrerade av, men samtidigt dämpade rösterna från konspiratörer som smidde lömska planer. Nu, när jag ligger med huvudet rakt neråt, utan en tums utrymme för mig själv och med knäna uppkörda mot magen, är både mina tankar och mitt huvud fullt engagerade. Jag har inget val, mitt öra ligger dygnet runt hårt pressat mot de blodiga väggarna. Jag lyssnar, lägger saker på minnet och jag är bekymrad. Det jag hör är intima sängsamtal som handlar om dödligt uppsåt och jag ryser av skräck vid tanken på vad som väntar mig, på hur jag kan komma att bli indragen." Från sidan 9 i Nötskal av Ian McEwan.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Fler smakebitar HÄR
Annika undrar i veckans bokbloggsjerka: Bokserier kan pågå i en hel evighet. Vad tycker du om det?
Det tycker jag inte om, rent generellt. En trilogi går bra, till exempel Jón Kalman Stefánssons trilogi om Pojken; Himmel och helvete, Änglarnas sorg och Människohjärtat och i vissa fall en kvartett, såsom Kerstin Ekmans Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus och naturligtvis Mobergs utvandrarserie. Vet inte riktigt hur en hanterar alla Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway. De är ju inte riktigt serier eftersom en inte behöver läsa dem i ordning. Däremot skulle jag kunna tycka att Giles Blunts utmärkta thrillers med John Cardinal som huvuperson bör läsas i ordning eftersom hans privatliv med den bipolära hustrun spelar så stor roll. Säkert finns det många liknande exempel.
Jag tänker på barndomens långa serier av Svarta hingsten, Kulla - Gulla, Anne på Grönkulla, Cherry Ames, Kitty - böckerna och allt vad de hette. Då kunde serierna inte vara långa nog. Och - för att ta ett aktuellt exempel - jag har uppfattat att Sigge - böckerna inte kan bli för många...
Den engelske författaren Graham Swifts nya roman har titeln Mödrarnas söndag. Den tilldrar sig under en enda dag 30 mars 1924, Mödrarnas söndag. Tjänstefolket får ledigt för att hälsa på sina mödrar. Det är en ovanligt solig och varm dag för att bara var mars. Den unga husjungfrun Jane Fairchils, som inte har någon mor, cyklar iväg till ett kärleksmöte med arvtagaren, den ende kvarvarande, Paul Sheringham på granngodset. Om två veckor ska han gifta sig med en flicka av passande familj, men det bekymrar ingen av dem just i ögonblicket. När Paul lämnar Jane för ett möte med sin fästmö gör han det utan ett ord eller en gest till farväl. Ingen utav dem kan ana vad som ska hända. Pauls liv är utstakat för honom. Han är sina föräldrars enda kvarvarande son. För Jane ser framtiden annorlunda ut. På sätt och vis har hon en helt annan frihet. Jane kommer att bli en berömd författare som lever länge. Under en tid är hon gift med en man som hon saknar djupt när han dött. Barn har inte fallit sig naturligt för henne. Hon är själv ett hittebarn och har aldrig känt sina föräldrar. Jane Fairchild hinner uppleva två världskrig, en massa resor till världens länder och en oändlig mängd intervjuer. Hon är en intressant kvinna, men jag tycker inte att en kommer henne in på livet. De rika upstairs lever typiskt upstairsliv, men de förlorar sina söner i krig de också. Krigets återverkningar på människor är ett återkommande tema hos Graham Swift. Tjänstefolket downstairs gör inte mycket väsen av sig. De städar, dammar, lagar mat och gör vad som förväntas av dem. Jag läste gärna Mödrarnas söndag. Den är välskriven, välkomponerad, välöversatt och intressant, men den lämnade mig märkligt oberörd. Med undantag för den otroligt sinnliga kärleksscenen mellan Jane och Paul alldeles i början av romanen.
Översättning: Hans - Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag.
Överste George Peregrine är en ganska stilig karl i femtioårsåldern. Efter kriget, där han tjänstgjorde i Welsh Guards, har han slagit sig till ro på familjens gods i närheten av Sheffield. Han är en ansedd man i samhället; fredsdomare och ordförande i ett antal lokala föreningar. Hans fru Evie är en duglig husfru och en värdinna med stil. George har sedan länge tappat allt intresse för henne och anser henne vara oansenlig, färglös och medelålders. Och han kan inte förstå att hon inte fött honom några barn. En morgon vid paret Peregrines gemensamma frukost bär butlern in ett paket till Evie. Det är hennes
nyutkomna diktsamling. George uttrycker sin förvåning över att hon skrivit en bok och lovar välvilligt att läsa "När pyramider vittrar" när han får tid. Han gör ett försök, men det blir för svårt. Dikterna rimmar inte. George åker till London för att besöka sin väninna Daphne. Där väntar honom en överraskning han aldrig hade kunnat drömma om. Han förstår att han inte har en aning om vem Evie egentligen är. I sin sårade manliga uppblåsthet vänder han sig till sin advokat och gode vän sedan många år, Harry Blane. Men där hugger han i sten. Till skillnad från George har Harry Blane helt klart för sig vem Eva Katherine Peregrine född Hamilton är. Diktsamlingen är utgiven under Evies flicknamn. William Somerset Maugham (1874 - 1965) var föräldralös och uppfostrades hos en farbror som var präst i Kent. I stället för att bli präst eller läkare for han till Paris där han efter några år av svält slog igenom som författare. Jag har läst både romaner och noveller av Somerset Maugham tidigare, men det är första gången jag läser Överstens hustru. Den är väldigt elegant komponerad och jag växlar mellan indignation, skadeglädje och melankoli under läsningens gång. The Colonel´s Lady ingår bl. a. i Four short stories.
Den får plats nr 15. Läs en sorglig novell i Ugglan & Bokens novellutmaning.
Inlägg
