År av väntan

文子     Enchi, Fumiko  med kanjitecken

HANNELE tipsade mig om Fumiko Enchi (1905 - 1986), en mycket berömd japansk efterkrigsförfattare väl förtrogen med japansk klassisk littertur. Hon översatte klassiker och  skrev för teater. Två av hennes romaner finns översatta till svenska Kvinnomasker (1984) och År av väntan (1985). Hennes romaner fick många fina priser, till exempel det prestigefyllda Noma Prize 1957 för År av väntan. Den tilldrar sig under slutet av Meiji - perioden, dvs slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Japan är vid den här tiden ett utpräglat manssamhälle. Barn och kvinnor hade få eller inga rättigheter utan var skyldiga män och familj allt. Fru Tomo i År av väntan bär hus och hem på sina axlar, sköter ekonomin och tjänstefolket och lyder makens minsta vink. Även när hon skickas till Tokyo för att välja ut den flicka hennes man behöver för att pigga upp sig med efter tolv års äktenskap. Tomo förnedras och lider, men röjer inte med en min hur hon egentligen känner sig. Hennes val utfaller till belåtenhet. Sedan dröjer det inte länge förrän det kommer nya flickor. Maken är en högt uppsatt tjänsteman så det är helt i sin ordning med extra kvinnor i huset. Tomo tar tålmodigt hand om de unga flickorna och ordnar allt till det bästa för dem. Om inget annat ordnar hon bra äktenskap åt dem när maken blir trött på dem.  År av väntan är en psykologisk kvinnohistoria där man också  får delta i vardagligt liv och presenteras för japanskt sätt att tänka. Jag tyckte mycket om År av väntan. Det blev maratonläsning. Men jag slog noggrant upp alla japanska uttryck som fanns med i ordlistan!

Top Ten Tuesday

February 24: Top Ten Favorite Heroines From Books (Or you could pick movies/tv): We've done this topic before so you could always do heroines you love since the last time we did this topic, heroines in a particular genre, etc.

  1. Virgin Mary. The Bible. 

  2. Mrs Dalloway. Virginia Woolf, Mrs Dalloway

  3. Jane Eyre. Charlotte Brontë, Jane Eyre

  4. Marilla Cuthbert. L. M. Montgomery, 
      Anne of green Gables     
     
  5. Tess of d´Urberville. Tomas Hardy, 
      Tess of d´Urberville

  6. Shirakawa Kaede. Lian Hearn, Tales of the Otori

  7. Jung Chang. Jung Chang, Wild Swans

  8. Ladydi Garcia Martinez.  Jennifer Clement,  
      Prayers for the Stolen
                       

  9. Eli. Beate Grimsrud, A Fool, free  
                 

10. Anna Karenina. Leo Tolststoj, 
      Anna Karenina                 

Liv och död

Liv och död i titeln är uppgiften i Lyrans tematrio för veckan. Hur det går till? Läs HÄR
Mina tre titlar:
1. Ett gott liv av Ann  Heberlein.
Om livet efter den mycket omskrivna och debatterade boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Om lanseringen av boken och hennes kritik av förläggarens okänsliga roll i det hela. Men det mesta handlar om annat. Och här finns en underbar litteraturlista. Ann Heberlein är teologie doktor i etik.

2. Att älska livet mer än dess mening av Owe Wikström
Titeln har religionspsykologen, psykiatern och författaren Owe Wikström lånat av Dostojevskij, Bröderna Karamasov, som han vet väldigt mycket om. Sju veckors betraktelser dag för dag med efterföljande övningar enligt mönstret 1/ Uppmärksamma, 2/ Reflektera över, 3/ Handla. Övningarna går guschelov bra att hoppa över. Owe Wikström är välformulerad och mycket beläst. 
3. Fader Död av Giles Blunt. Platsen är Algonquin Bay i Ontario, Kanada. Den sympatiske kriminalinspektören, John Cardinal, har just upplevt en stor personlig sorg (läsaren har följt honom i alla Giles Blunts fem böcker). I Fader Död får John Cardinal och hans medarbetare bland annat hand om ett fall som tilldrar sig i pälshandlarkretsar. Årets pälsauktion kräver ett uppbåd poliser i sig, men nu sker ett antal brutala mord som visar sig ha  förgreningar i både tid och rum. Jag gillar personskildringen och framställningen av den otroliga, obarmhärtiga miljön med mängder av snö, is och kyla.

En smakebit på søndag

"På sista tiden hade Bosmans tänkt på vissa episoder i sin ungdom, episoder utan fortsättning, tvärt avklippta, ansikten utan namn, flyktiga möten. Alltsammans tillhörde ett avlägset förflutet, men eftersom dessa korta sekvenser inte hängde samman med hans liv i övrigt svävade de fritt, i ett evigt nu. Han skulle aldrig sluta undra över det, aldrig få svar. Dessa brottstycken skulle alltid te sig gåtfulla för honom. Han hade börjat göra en lista över dem i ett försök att trots allt hitta hållpunkter: ett datum, en bestämd plats , ett namn

vars stavning han var osäker på. Han hade köpt en svart anteckningsbok som han bar i innerfickan på jackan, så att han kunde skriva ner något när som helst på dagen, varje gång ett av dessa minnen blixtrade till i medvetandet. Det var som att lägga ett pussel..." Patrick Modiano, Horisonten s. 9.
"Bakom de bestämda händelserna och de välbekanta ansiktena anade han allt som hade blivit mörk materia: hastiga eller missade möten, borttappade brev, förnamn och telefonnummer i en gammal almanacka men som man har glömt, människor som man har stött på utan att veta om det..." s. 10
Så typiskt Modiano, liksom den suddiga omslagsbilden. Fler smakbitar finns HÄR 

Varulvarnas natt

Nu har jag läst utanför såväl box som bekvämlighetszon. Legend av Richard Matheson. Den handlar om ett LA som avfolkats efter en katastrof. Robert Neville har levt ensam i ett barrikaderat hus i många år. Om nätterna omringas huset av döda och levande vampyrer som inget hellre vill än att sätta tänderna i Neville. Han dricker whisky och lyssnar på klassisk musik och sörjer sin döda familj. Gode vännen sedan tidigare, Ben Cortman, har sällat sig till fienden och häckar under dagtid i skorstenen på huset mitt emot Nevilles på Cimarron Street. Om nätterna är han den förste att ropa "Kom ut, Neville!" Neville grubblar över de levande vampyrernas hemlighet och är dem relativt snart på spåren. Men kvinnans list rår han inte på.
Legend ligger till grund för Vampyrernas natt och har filmats tre gånger. Jag fastnade för den här romanen för omslaget med LA skyline och titeln. Författarnamnet kände jag inte till sedan tidigare, men jag tycker att det också är fint. Vanligtvis läser jag inte gärna SF, skräck- eller vampyrromaner och Legend är en blandning av allt detta. Jag kan tänka mig att detta kan bli en riktigt läskig film, men det var endast på några ställen som jag upplevde  någon nerv i boken. Matheson sägs ha inspirerat både Stephen King och Anne Rice. Ray Bradbury säger att han är en av 1900-talets viktigaste författare. Legend sägs vara en av skräckgenrens absolut största klassiker.
Förlaget Styxx fantasy är också nytt för mig.

Bokbloggsjerka 20 - 23 februari

Annika är tack och lov tillbaka med sin BOKBLOGGSJERKA. Lite struktur vill man ju ha på sina fredagar, typ! Frågan som vi kan fundera på mellan den 20 och 23 februari lyder: Var (och hur) författar du dina inlägg? (Jag skulle nästan vilja lägga till ett när.)
Det första svar som kommer för mig är var som helst, när som helst och hur som helst. Det kan dyka upp idéer till inlägg vid de mest oväntade tillfällen. Ibland ser jag motiv till ett foto eller någon bild; en skyltning eller en annons; radio - eller TV-program. Jag kastar ner anteckningar och stolpar på allt som går att skriva på vilket gör att det ibland är svårt att hitta dem igen. När jag läser och tidnings- och tidskriftsartiklar och mina egna böcker stryker jag under. Jag gör utkast och sparar i bloggen. Eftersom bloggen är min läsdagbok känner jag mig oförhindrad att associera fritt. Den ena läsningen leder ju ofta till den andra. Men den här romanen påminner ju om...kände de här författarna varandra... vistades de på samma tid i samma miljö... vem kände vem och när. Och varför.
Blogginläggen skriver jag mestadels på laptopen ganska sent på kvällarna och då vill jag vara ifred.

En bön för de stulna

"En bön för de stulna är en roman om Ladydi Garcia Martinez. Hon lever i en by som likt många andra samhällen på den mexikanska landsbygden har decimerats av knarkhandeln, av statens jordbrukspolitik och av utvandring." Så säger författaren Jennifer Clement i sitt efterord till den skakande berättelsen om Ladydi och andra små flickor som ligger och trycker i hålor överallt och har förvandlat delstaten Guerrero till ett kaninbo. Närmade sig en stadsjeep sprang alla flickor till sina gömslen som mödrarna lärt dem annars fanns det risk att de blev stulna och sålda som sexslavar, eller tvångsarbetare eller något annat. Men bara om de var söta. En ful, harmynt flicka löpte ingen risk. Efter att ha intervjuat kartellmedlemmars kvinnor, kvinnliga fångar och gömda kvinnor under tio år kunde Jennifer Clement skriva den här romanen. Mammorna i Ladydis by klippte flickorna kort och klädde dem som pojkar  och svärtade ner deras ansikten och tänder för att göra dem mindre tilldragande så länge det gick. Männen tvingades hemifrån för att söka sin utkomst på annan ort. Ibland försvann de från landet. Somliga skickade pengar, andra hälsade på då och då men några försvann för att aldrig komma åter. Ladydis pappa var en charmerande kvinnokarl som alltid sjöng. Mamman blev trött på hans otaliga otrohetsaffärer och kastade ut honom trots att han varit hennes stora kärlek. I sin sorg slutar hon att lyssna på musik och sköta hemmet för att mestadels försjunka i öldrickande och TV - tittande. Ladydi vill inget hellre än att komma ifrån deras bergsby, så när en bror till hennes halvsyster tipsar om ett arbete som barnflicka i Acapulco accepterar hon med glädje. Det nya stället är rena paradiset! Stort, svalt och utan ohyra. Med trädgård och ung trädgårdsmästare. Ladydi blir huvudlöst förälskad. Ända tills hennes förflutna hinner ifatt henne. Tredje delen av boken handlar om hennes tid i ett kvinnofängelse med hårda regler, kalla cementgolv och sträng hackordning. Men också med solidaritet och kvinnogemenskap. En bön för de stulna (Albert Bonniers förlag; i övers. av Niclas Hval) är en riktig bladvändare. Jag läste med andan i halsen och kunde inte sluta förrän jag läst allt. Till och med baksidan! Ett par konstigheter i berättelsen får aldrig någon förklaring, men det kan jag stå ut med. Budskapet är klart. Kvinnornas ställning i Mexiko är inte avundsvärd. Knarkkartellerna skrämmer till tystnad. Man besprutar den fattiga befolkningen med de växtgifter man inte vågar spruta på kartellernas vallmo - och marijuanaodlingar. Och då blir det kvinnor och barn som drabbas. Berättarstilen är så kärv som det anstår ett ämne som detta. Humorn är svart. Ladydis mamma står för en del av den. Hon beskriver bl. a. en annan kvinna som blivit så mager (aids) att lösögonfransarnas hår  sticker ut som antenner. Det är också hon som fäller de tänkvärda orden att kärleken inte är en känsla utan ett offer.